novell: avsaknadens toner klämtar i smärtsam moll
Vissa kvällar fungerar ingenting som de ska.
Fastän allt är ordnat så blir det till slut bara en kaotisk krigszon. Eller nej, vem vill jag lura?
Blott en storm i ett vattenglas där isbitarna började smälta för länge sedan.
Men inte utan att vara minnesvärda, var och en på sitt skilda sätt.
Tiden just nu känns enbart som slöseri med ungdomlig frihet.
Ibland funderar jag på att börja föra en dagbok. En sån dagbok som man skriver i varje dag,
och verkligen skriver allt som faktiskt behöver skrivas.
Det skulle kännas ypperligt att läsa den om 5 år, troligtvis boende ensam i egen lägenhet,
och kunna konstatera att jag faktiskt en gång levt.
- Säg mig, vad är din vision om fulländelse?
- Jag vet inte..
Följt av ditt blygsamma skratt, som var gång orsakade samma
oförklarliga rus genom hela min kropp.
Du knuffade till mig lite lätt och frågade:
- Vad är din då?
Jag svarade bara med ett avledande flin. Utan resultat, då du genast inledde nästa verbala attack:
- Jo men säg då, jag vet att du vet.
- Det är inte riktigt så enkelt, svarade jag.
För det var det inte. Åh gud, om det är någonting som ska bepryda
min gravsten i framtiden så ska det vara det. "Det var aldrig riktigt så enkelt.".
Han spände sina ögon i mina, och jag försökte berätta hela min inre monolog genom min ögonfärg.
Hur går man tillväga när man drabbas av den känslan
att ord inte räcker till för stunden? Måla en tavla? Dra ett citat från någon låttext?
Fattigt blicka tillbaka utan något tillförande? Kasta sönder en ruta, bränna ner ett hus?
Har man aldrig gjort något sånt här tidigare är det sjujäkla svårt att sålla fram rätt alternativ från tankeströmmarna. Först nu förstår jag varför jag försöker framstå som självsäker;
tidigare har det bara känts som någonting man bara gör.
- Säg mig, vill du bli min dagbok?
Gatan är kall och du säger att du fryser. Jag står och velar.
Och vi som nästan flög hit. Omgivningen ler mot mig. Det förklarade jag ju till och med för dig.
Du sa du såg samma sak. Beslutsångest. Upp till bevis. Rädslan ligger vid att krossa
den dröm som aldrig skulle uppnås, den önskan som aldrig slagit in.
Du säger du önskar dig annorlunda, jag säger att du är perfekt.
Fast på mitt sätt. För mig är det aldrig så enkelt som jag vill att det ska vara.
Det är så vackert. Det är så okomplicerat, så principlöst.
Det är så underbart. Tvåsamhet med ett enda fundament:
att Aldrig ska dina ögon sluta glittra.
Fem av fem,
Total fulländelse.
Fastän allt är ordnat så blir det till slut bara en kaotisk krigszon. Eller nej, vem vill jag lura?
Blott en storm i ett vattenglas där isbitarna började smälta för länge sedan.
Men inte utan att vara minnesvärda, var och en på sitt skilda sätt.
Tiden just nu känns enbart som slöseri med ungdomlig frihet.
Ibland funderar jag på att börja föra en dagbok. En sån dagbok som man skriver i varje dag,
och verkligen skriver allt som faktiskt behöver skrivas.
Det skulle kännas ypperligt att läsa den om 5 år, troligtvis boende ensam i egen lägenhet,
och kunna konstatera att jag faktiskt en gång levt.
- Säg mig, vad är din vision om fulländelse?
- Jag vet inte..
Följt av ditt blygsamma skratt, som var gång orsakade samma
oförklarliga rus genom hela min kropp.
Du knuffade till mig lite lätt och frågade:
- Vad är din då?
Jag svarade bara med ett avledande flin. Utan resultat, då du genast inledde nästa verbala attack:
- Jo men säg då, jag vet att du vet.
- Det är inte riktigt så enkelt, svarade jag.
För det var det inte. Åh gud, om det är någonting som ska bepryda
min gravsten i framtiden så ska det vara det. "Det var aldrig riktigt så enkelt.".
Han spände sina ögon i mina, och jag försökte berätta hela min inre monolog genom min ögonfärg.
Hur går man tillväga när man drabbas av den känslan
att ord inte räcker till för stunden? Måla en tavla? Dra ett citat från någon låttext?
Fattigt blicka tillbaka utan något tillförande? Kasta sönder en ruta, bränna ner ett hus?
Har man aldrig gjort något sånt här tidigare är det sjujäkla svårt att sålla fram rätt alternativ från tankeströmmarna. Först nu förstår jag varför jag försöker framstå som självsäker;
tidigare har det bara känts som någonting man bara gör.
- Säg mig, vill du bli min dagbok?
Gatan är kall och du säger att du fryser. Jag står och velar.
Och vi som nästan flög hit. Omgivningen ler mot mig. Det förklarade jag ju till och med för dig.
Du sa du såg samma sak. Beslutsångest. Upp till bevis. Rädslan ligger vid att krossa
den dröm som aldrig skulle uppnås, den önskan som aldrig slagit in.
Du säger du önskar dig annorlunda, jag säger att du är perfekt.
Fast på mitt sätt. För mig är det aldrig så enkelt som jag vill att det ska vara.
Det är så vackert. Det är så okomplicerat, så principlöst.
Det är så underbart. Tvåsamhet med ett enda fundament:
att Aldrig ska dina ögon sluta glittra.
Fem av fem,
Total fulländelse.
kanske har du nog av dig själv i singular
mitt i den fantastiska stämningen
fanns en Du, och en Jag
jag är ledsen för att Vi aldrig sågs till
jag pratar aldrig för mycket
ibland inte alls
men snälla, söta, rara.. stanna ändå
kvällen gick i magins tecken
men jag var inte bra nog
för att frambringa gnistor från mitt sönderslagna trollspö
min blick är bara omöjlig att fånga ibland
jag antar att jag inte är bra nog för att styra den
men du, jag gillar din vibration
jag tror mig lida av mörkerseende på dagtid
den relativa sanningen är inte alltid så komplicerad
kontraster är vackra, och dig vill jag alltid ha mer av
och om mitt tonårsliv vore en långfilm
skulle till och med jag anse den ha ett överdrivet tragikomiskt tema
jag är inte den typen som chansar men
för mig är du det vackraste
och har alltid varit det
nuets respirator som möjliggör andningen
låt mig nå fram till dig
låt mig vila slentriantrötta ben från vandringen
vars enda paus blir under denna förbannade vargtimme
här bryter ensamheten ned mig nattligen
och du, ensam, är min chans till maktskifte
dessa kontraster driver mig till vansinne
här nedan följer vad jag ville få sagt
men inte fick ut, förut
då jag som vanligt sprang rakt in
i min mentala motsägelsemur
och tappade massvis med käppar i mina vitala prestationshjul
i den diffusa vardagens konstgjorda rus
är inget
så äkta
som du
jag blev den jag ville, men jag blev aldrig din
jag var
ett kontroversiellt tankesätt
helt bortom kontroll
borttappad och ensam på gatunivå bland folk
röda lysande ögon av drömmen
att likt en kontrast
bryta mönstret
ett kontroversiellt tankesätt
helt bortom kontroll
borttappad och ensam på gatunivå bland folk
röda lysande ögon av drömmen
att likt en kontrast
bryta mönstret
novell: småstadsromans
Hösten hade knappt hunnit börja innan den första snön kom.
Jag och min vän gick i långsam takt igenom den folktomma parken. Knarrandet från den nyfallna snön ovanpå prasslande löv var det enda som hördes då vi båda vandrade i tystnad.
Det fanns inte så mycket att säga nu för tiden.
- Vad har du för planer för morgondagen?
Min vän hade beslutat sig för att bryta den enligt mig komfortabla tystnaden.
- Jag blir nog hemma, ta det lugnt du vet.
- Jag vet. Men du är medveten om att det är lördag imorgon va?
Den frågan satte sig som en odefinierbar klump i regionen runt magen medan jag mumlandes svarade:
- Ja, allt för väl.
Jag tittade upp på den molnfyllda himlen. Det var en deprimerande syn, även om det fanns hål här och var där man med lite tur kunde få se en stjärna blinkandes tillbaka på sig. Min vän måste ha följt mitt exempel då hon frågade:
- Vad tror du om rymden?
Mitt svar dröjde ett tag. En så pass djupgående fråga var värd mer än ett förhastat svar.
- Jag tror att den, precis som allting annat, är begränsad och därför också måste ha ett definitivt slut.
Jag beslutade mig för att dela med mig till min vän, på något sätt som ett tack för hennes försök till en djupare fråga som jag utan barmhärtighet dräpte utan att egentligen vara ute efter det.
- Jag vet att detta kan låta väldigt konstigt på många sätt och vis, men jag tycker att livet just nu känns så…
Jag vet inte riktigt.
Även om jag inte på något vis är missnöjd med livet jag har på något sätt, men det känns som att det saknas någonting större. Saknas ett syfte.
Min vän slängde ännu en blick upp mot molnen, kanske hade hon tur med en stjärna även hon.
Sen svarade hon:
– Jag vet den känslan sen tidigare. Den kom även till mig än gång, men rätt som det var så hade den lämnat. Det är upp och ned ibland, det vet du.
Jag gav henne ett försök till en tacksamt leende, vilket var svårt eftersom det inte var något svar jag var ute efter, och hade precis samlat luft i syftet att försöka nå högre höjder med samtalet när hennes mobil började spela fridsdräpande melodier.
De störde mig något otroligt. Men tur var kanske det, då det var möjligt att det mål som jag så tappert försökte konversera min väg fram till var ouppnåeligt.
Det var min väns pojkvän som ringde. Tydligen så gick deras gemensamma kärlek in på den tionde månaden nu under början av nästkommande vecka.
Jag kunde inte undgå att finna det ganska imponerande för två personer i mitten av tonåren.
Vi vandrade vidare mot vår destination. Kylan började sakta krypa in under halsduken, och min gode vän talade med sin pojkvän.
Jag hade aldrig tidigare avskytt snön och allt vad den symboliserade så intensivt som i denna stund.
Snöfallet visste ingen hejd den kyliga decemberkvällen. Och lika bra var väl det, han hade aldrig varit vackrare än så här. Han var min, jag var hans, och vi var båda tillsammans i vår egen värld. Vår tid. Vår epok. Vår revolution.
Jag vände mig om och fick se hans underbara leende, som ensamt fick snöovädret att smälta bort.
Jag brukade finna mig belägrad i min ensamma grotta under vintertid, men med honom i närheten tynade all snö bort, och mitt skyddande skal med den.. Och det genom ett simpelt leende.
Fantastiska människa.
– Vad tänker du på? Frågade han, fortfarande med samma leende fastklistrat på sina underbara läppar.
– Hur lätt det är att ta sig ut ur mentala istider, trots allt.
Hans leende försvann och ersattes med ett skratt. Hans skratt. Mitt skratt.
Han älskade när jag framställde mig själv som en mycket djupare person än vad jag egentligen var.
Det visste jag säkert, annars skulle han inte vara vid min sida överhuvudtaget. Hemska tanke.
Vi fortsatte vår stilla promenad längs med den folktomma allén. Snöbeklädda grenar från träden längs med hängde över oss på det mest magnifika sätt, och ovan dem vilade vinterns stjärnklaraste natt. Han såg att jag blickade upp emot himlen och var inte sen att följa mitt exempel.
– Vad tror du om rymden?
Han var medveten om att jag gillade de mer djupgående frågorna vid tillfällen som dessa, och jag älskade honom för just den frågan.
- Jag måste erkänna att jag störs av tanken att vi på något vis skulle vara begränsade..
Han log och vände ansiktet mot marken under några steg, och jag vandrade fortfarande med ögonen på stjärnorna. Plötsligt stannade han upp och drog ned min blick jämt emot hans.
- Du vet väl att jag älskar dig? Frågade han, medan oskyldiga snöflingor lade sig på hans hår och tynade bort.
Jag fann frågan något felformulerad. Frågan var ju egentligen om han var medveten att han var min världs medelpunkt, att jag avgudar allt i hans närhet. Att hans aura inte är någonting annat än magisk och, på det mest positiva sätt, beroendeframkallande.
Jag tog honom tätt intill mig och gav honom ett leende. Hans ögon tindrade i reflektion av den stjärnklara himlen.
- Du är så vacker att du lämnar mig mållös, sa jag med stadig ton samtidigt som jag stadigt höll min blick mot hans.
Han log och vände generat bort huvudet. Jag sökte dock upp hans ögon igen och fortsatte:
- Jag har ingen aning om var tiden kommer att föra varken dig eller mig.
Men en sak är säker, och det är att just nu så är jag din, din och din endast.
Och om jag får välja så skulle jag stanna tiden här, och aldrig gå vidare.
Denna gång vek inte hans blick av. Han stod där, till synes utan en aning om vad han skulle säga.
Istället kysste han mig på det mest passionerade vis. En kyss, som fick mig tvivlandes på vikten av verbal kommunikation. En kyss, som garanterat sa mer än tusen ord. Jag kunde inte annat göra än att svara.
Hemska tanke, hemska dröm.
Jag och min vän gick i långsam takt igenom den folktomma parken. Knarrandet från den nyfallna snön ovanpå prasslande löv var det enda som hördes då vi båda vandrade i tystnad.
Det fanns inte så mycket att säga nu för tiden.
- Vad har du för planer för morgondagen?
Min vän hade beslutat sig för att bryta den enligt mig komfortabla tystnaden.
- Jag blir nog hemma, ta det lugnt du vet.
- Jag vet. Men du är medveten om att det är lördag imorgon va?
Den frågan satte sig som en odefinierbar klump i regionen runt magen medan jag mumlandes svarade:
- Ja, allt för väl.
Jag tittade upp på den molnfyllda himlen. Det var en deprimerande syn, även om det fanns hål här och var där man med lite tur kunde få se en stjärna blinkandes tillbaka på sig. Min vän måste ha följt mitt exempel då hon frågade:
- Vad tror du om rymden?
Mitt svar dröjde ett tag. En så pass djupgående fråga var värd mer än ett förhastat svar.
- Jag tror att den, precis som allting annat, är begränsad och därför också måste ha ett definitivt slut.
Jag beslutade mig för att dela med mig till min vän, på något sätt som ett tack för hennes försök till en djupare fråga som jag utan barmhärtighet dräpte utan att egentligen vara ute efter det.
- Jag vet att detta kan låta väldigt konstigt på många sätt och vis, men jag tycker att livet just nu känns så…
Jag vet inte riktigt.
Även om jag inte på något vis är missnöjd med livet jag har på något sätt, men det känns som att det saknas någonting större. Saknas ett syfte.
Min vän slängde ännu en blick upp mot molnen, kanske hade hon tur med en stjärna även hon.
Sen svarade hon:
– Jag vet den känslan sen tidigare. Den kom även till mig än gång, men rätt som det var så hade den lämnat. Det är upp och ned ibland, det vet du.
Jag gav henne ett försök till en tacksamt leende, vilket var svårt eftersom det inte var något svar jag var ute efter, och hade precis samlat luft i syftet att försöka nå högre höjder med samtalet när hennes mobil började spela fridsdräpande melodier.
De störde mig något otroligt. Men tur var kanske det, då det var möjligt att det mål som jag så tappert försökte konversera min väg fram till var ouppnåeligt.
Det var min väns pojkvän som ringde. Tydligen så gick deras gemensamma kärlek in på den tionde månaden nu under början av nästkommande vecka.
Jag kunde inte undgå att finna det ganska imponerande för två personer i mitten av tonåren.
Vi vandrade vidare mot vår destination. Kylan började sakta krypa in under halsduken, och min gode vän talade med sin pojkvän.
Jag hade aldrig tidigare avskytt snön och allt vad den symboliserade så intensivt som i denna stund.
Snöfallet visste ingen hejd den kyliga decemberkvällen. Och lika bra var väl det, han hade aldrig varit vackrare än så här. Han var min, jag var hans, och vi var båda tillsammans i vår egen värld. Vår tid. Vår epok. Vår revolution.
Jag vände mig om och fick se hans underbara leende, som ensamt fick snöovädret att smälta bort.
Jag brukade finna mig belägrad i min ensamma grotta under vintertid, men med honom i närheten tynade all snö bort, och mitt skyddande skal med den.. Och det genom ett simpelt leende.
Fantastiska människa.
– Vad tänker du på? Frågade han, fortfarande med samma leende fastklistrat på sina underbara läppar.
– Hur lätt det är att ta sig ut ur mentala istider, trots allt.
Hans leende försvann och ersattes med ett skratt. Hans skratt. Mitt skratt.
Han älskade när jag framställde mig själv som en mycket djupare person än vad jag egentligen var.
Det visste jag säkert, annars skulle han inte vara vid min sida överhuvudtaget. Hemska tanke.
Vi fortsatte vår stilla promenad längs med den folktomma allén. Snöbeklädda grenar från träden längs med hängde över oss på det mest magnifika sätt, och ovan dem vilade vinterns stjärnklaraste natt. Han såg att jag blickade upp emot himlen och var inte sen att följa mitt exempel.
– Vad tror du om rymden?
Han var medveten om att jag gillade de mer djupgående frågorna vid tillfällen som dessa, och jag älskade honom för just den frågan.
- Jag måste erkänna att jag störs av tanken att vi på något vis skulle vara begränsade..
Han log och vände ansiktet mot marken under några steg, och jag vandrade fortfarande med ögonen på stjärnorna. Plötsligt stannade han upp och drog ned min blick jämt emot hans.
- Du vet väl att jag älskar dig? Frågade han, medan oskyldiga snöflingor lade sig på hans hår och tynade bort.
Jag fann frågan något felformulerad. Frågan var ju egentligen om han var medveten att han var min världs medelpunkt, att jag avgudar allt i hans närhet. Att hans aura inte är någonting annat än magisk och, på det mest positiva sätt, beroendeframkallande.
Jag tog honom tätt intill mig och gav honom ett leende. Hans ögon tindrade i reflektion av den stjärnklara himlen.
- Du är så vacker att du lämnar mig mållös, sa jag med stadig ton samtidigt som jag stadigt höll min blick mot hans.
Han log och vände generat bort huvudet. Jag sökte dock upp hans ögon igen och fortsatte:
- Jag har ingen aning om var tiden kommer att föra varken dig eller mig.
Men en sak är säker, och det är att just nu så är jag din, din och din endast.
Och om jag får välja så skulle jag stanna tiden här, och aldrig gå vidare.
Denna gång vek inte hans blick av. Han stod där, till synes utan en aning om vad han skulle säga.
Istället kysste han mig på det mest passionerade vis. En kyss, som fick mig tvivlandes på vikten av verbal kommunikation. En kyss, som garanterat sa mer än tusen ord. Jag kunde inte annat göra än att svara.
Hemska tanke, hemska dröm.
mitt hjärta placerade sig i en annan del av stan
jag har penslar och färg, att måla hela min värld med
jag brukar sällan dra långa drag
men ofta färglägger jag punkter som verkar sakna någonting
någonting de flesta vet, leder till ensamhet
när utvecklingen blir invecklad
mitt kranium har fyra väggar
och där finns ett rum du aldrig lämnar
vi kunde varit symetri av solglasögon och nakna kroppar
som ville bränna och bli brända, du och jag
vi kunde dansa oss fram på vintermoln tillsammans
tills vårt underlag en dag blir blott ilusioner
då blir jag den första att falla igenom
jag faller för dig
det blir den enda gången gravitationen framstår som naturlig
då vi blir snöflingor tillsammans
och vi sluter oss tätt om varandra
då midnatt transformeras till ömsesidig ömhet
men jag har alltid iskalla fingrar, när jag rör vid dig
du är min vinternattskyla
och om nätterna brukar jag leta dig i trakterna kring stadens tunnlar
med ögonen etsad i rätvinklig spegel
brukar jag stå runt hörnet
och bara andas
jag vill inte färglägga ditt ansikte, med mitt blod
jag vill inrista mina initialer i din panna, med mitt fingeravtryck
skrapa baksidorna av dina händer till glas, med mina naglar
och slutligen spränga dina hudceller
med min mörkt bruna ögonfärg
men aldrig svärta ned dig, aldrig skyla det vackra
som att göra sig avskydd för sin blotta existens
öppna sår, de växer igen
men tanken på att mitt hjärta någon gång ska sluta blöda
gav jag upp för länge sen
fallängden från det skyhöga berget
gör att ytan krossas när mitt blod droppar ned
kanske är det rätt av dig att vidhålla ditt avstånd
för jag tror inte att jag skulle stå ut med en sak som
mitt blodstänk
på ditt samvete
jag brukar sällan dra långa drag
men ofta färglägger jag punkter som verkar sakna någonting
någonting de flesta vet, leder till ensamhet
när utvecklingen blir invecklad
mitt kranium har fyra väggar
och där finns ett rum du aldrig lämnar
vi kunde varit symetri av solglasögon och nakna kroppar
som ville bränna och bli brända, du och jag
vi kunde dansa oss fram på vintermoln tillsammans
tills vårt underlag en dag blir blott ilusioner
då blir jag den första att falla igenom
jag faller för dig
det blir den enda gången gravitationen framstår som naturlig
då vi blir snöflingor tillsammans
och vi sluter oss tätt om varandra
då midnatt transformeras till ömsesidig ömhet
men jag har alltid iskalla fingrar, när jag rör vid dig
du är min vinternattskyla
och om nätterna brukar jag leta dig i trakterna kring stadens tunnlar
med ögonen etsad i rätvinklig spegel
brukar jag stå runt hörnet
och bara andas
jag vill inte färglägga ditt ansikte, med mitt blod
jag vill inrista mina initialer i din panna, med mitt fingeravtryck
skrapa baksidorna av dina händer till glas, med mina naglar
och slutligen spränga dina hudceller
med min mörkt bruna ögonfärg
men aldrig svärta ned dig, aldrig skyla det vackra
som att göra sig avskydd för sin blotta existens
öppna sår, de växer igen
men tanken på att mitt hjärta någon gång ska sluta blöda
gav jag upp för länge sen
fallängden från det skyhöga berget
gör att ytan krossas när mitt blod droppar ned
kanske är det rätt av dig att vidhålla ditt avstånd
för jag tror inte att jag skulle stå ut med en sak som
mitt blodstänk
på ditt samvete
kontinenter likt kärlek rör på sig
en tidig morgon, och jag längtar bort
till din varma famn
och det händer att jag smälter ibland
förlorar mig, för en kort sekund
men vem är egentligen fienden
i ett krig, där den enda soldaten är jag
de säger att glömma är att upprepa
men jag tror att jag måste nu
glömma, men aldrig mer upprepa
för en gång för mycket har jag stått
med min panna lutad mot en sliten dörr
sedan du gått
och en gång för mycket har jag dött
för att du måste leva
och jag har inte vätskor nog kvar i min kropp
till att riva upp mina armar igen
eller för att ge fler tårar i sorg till dig
du är så vansinningt vacker
och det händer att jag förlorar mig
i simpla drömmar om din skönhet ibland
men jag kan inte dö igen, inte för en endaste gång
jag vet att jag var större förut
inte kroppsligt, men själsligt
eller kanske var det bara en önskan
att vara någon som kunde fylla
ett rum med närvaro
jag vet att jag inte borde höra av mig mer
det är bara det att jag går sönder igen och igen
men när jag skriver till dig
är det som om lite av smärtan går från mina fingrar
och över till dig
för den enda jag någonsin har tillåtits att ge dig är ord
jag tänker så ofta halva tankar nu för tiden
och alla jag möter verkar älska
varför kan vi inte också
bara älska
du och jag
förlåt för allt jag gjorde
och det jag inte gjorde, som jag borde gjort
jag kan inte lyssna på musik, för allting ger tårar
musik brukade vara allt för mig
nu kan jag kan inte ens gå till havet
för att se havet är som att se in i dina ögon
och du är inte min
jag åker spårvagn för att komma bort
från mig själv och smärtan, och mina gator
och kanske får jag en hjärtinfarkt
för det spränger i bröstet
och jag tar djupa andetag men ingenting händer
och jag vet att jag inte borde höra av mig
mer hur fan ska jag annars kunna andas?
till din varma famn
och det händer att jag smälter ibland
förlorar mig, för en kort sekund
men vem är egentligen fienden
i ett krig, där den enda soldaten är jag
de säger att glömma är att upprepa
men jag tror att jag måste nu
glömma, men aldrig mer upprepa
för en gång för mycket har jag stått
med min panna lutad mot en sliten dörr
sedan du gått
och en gång för mycket har jag dött
för att du måste leva
och jag har inte vätskor nog kvar i min kropp
till att riva upp mina armar igen
eller för att ge fler tårar i sorg till dig
du är så vansinningt vacker
och det händer att jag förlorar mig
i simpla drömmar om din skönhet ibland
men jag kan inte dö igen, inte för en endaste gång
jag vet att jag var större förut
inte kroppsligt, men själsligt
eller kanske var det bara en önskan
att vara någon som kunde fylla
ett rum med närvaro
jag vet att jag inte borde höra av mig mer
det är bara det att jag går sönder igen och igen
men när jag skriver till dig
är det som om lite av smärtan går från mina fingrar
och över till dig
för den enda jag någonsin har tillåtits att ge dig är ord
jag tänker så ofta halva tankar nu för tiden
och alla jag möter verkar älska
varför kan vi inte också
bara älska
du och jag
förlåt för allt jag gjorde
och det jag inte gjorde, som jag borde gjort
jag kan inte lyssna på musik, för allting ger tårar
musik brukade vara allt för mig
nu kan jag kan inte ens gå till havet
för att se havet är som att se in i dina ögon
och du är inte min
jag åker spårvagn för att komma bort
från mig själv och smärtan, och mina gator
och kanske får jag en hjärtinfarkt
för det spränger i bröstet
och jag tar djupa andetag men ingenting händer
och jag vet att jag inte borde höra av mig
mer hur fan ska jag annars kunna andas?
did it hurt when you fell from heaven?
om jag bara kunde fokusera
och sluta drömma mig bort till dina
handflator och nyckelben
funderade starkt på att ringa dig idag
men det nådde aldrig ända fram
vet du, jag har inte sovit på riktigt
sedan john blund hängde sig i badrummet
förstår du att jag inte kan sluta tänka
på dig
såren i mina pupiller har växt sig alltför stora
kanske är det därför allt stupar nerför
för att du vill läka
och för att jag vägrar
jag vill ju bara vara nära dig
dina knogar, kalla mot min handflata
jag ville egentligen aldrig släppa
och nu planerar jag destruktiva medel
för aldrig mera sluta ögonen
du brukade alltid säga; rebecca,
du måste ha en plan
men det har jag nu, jag har en plan
min plan är att vara vaken
tills jag krossas
mot din gryning
nollvision
ditt leende och lockiga hår
är attraktion
jag bet mig i läppen efter blod
att färga liv igen, för att du skulle se
att jag var värd att röra vid
skaka min personlighet till någonting vackert
men jag felade, i livets sista led
och kanske var det grusvägarna och kurvorna mellan skogarna
eller kanske var det mina kurvor
det kan ha varit hur du smakade, just där tinningarna tog vid
jag kunde krampa i en miljon dagar och ännu en liten stund
i din famn under en av dina kramar
men nu är det bara min sorg
som färgar himlen
kärlek är som vackrast när den är obesvarad
du var horisonten där havet aldrig funnits och
du var djupblå strimmor i en augustihimmel i kvällning
jag ville mejsla dig en vacker morgondag
eller bara förpassa en gårdag vi aldrig tog tillvara
jag bär också med mig maror, samlade ekon
det kan gå 5 år och fler intill varandra
men vad vi verkligen har nu
är en tom scen där inga blickar faller
men det fanns inget från början
bara svepskäl för att slippa
falla ändlöst genom vita skikt
i ännu en farenheitvinter
men jag har tvivlat ska du veta
och jag har skrivit brev med tårar
som aldrig nådde fram
för att saker har en tendens att försvinna
5 års stagnation, 1825 dagar
men du, jag vet att det vänder
för ingen ifrågarsätter tid, så som vi ser på den idag
och vi har lärt oss metoder
att kamouflera oss i mängden
du vet precis som jag, hur man skiftar färg
när någon undrar
men det bästa är nog ändå
att kallbrand matchar så bra
med blåslagen hud
men jag ville bara att du skulle veta
att jag är inget annat än en kliché
och det är rundgång i skallen, det klibbar mot öron
ett "jag-tror-jag-älskar-dig"- tinnitus
jag har så länge känt en okontrollerad längtan
efter mina ben runt din midja
se dig somna efter ännu ett rus
den så länge omtalade känslan i bröstet
och dina sommarsvettiga fingrar vandrandes över hela mig
men du så som sommaren, är långt borta och utom räckhåll för mina armar
det doftar glögg här
jag doftar mest av längtan
så jag knyter mina fingrar i stickade vantar
iskalla toppar mot en handflata
och december får klara sig själv
är attraktion
jag bet mig i läppen efter blod
att färga liv igen, för att du skulle se
att jag var värd att röra vid
skaka min personlighet till någonting vackert
men jag felade, i livets sista led
och kanske var det grusvägarna och kurvorna mellan skogarna
eller kanske var det mina kurvor
det kan ha varit hur du smakade, just där tinningarna tog vid
jag kunde krampa i en miljon dagar och ännu en liten stund
i din famn under en av dina kramar
men nu är det bara min sorg
som färgar himlen
kärlek är som vackrast när den är obesvarad
du var horisonten där havet aldrig funnits och
du var djupblå strimmor i en augustihimmel i kvällning
jag ville mejsla dig en vacker morgondag
eller bara förpassa en gårdag vi aldrig tog tillvara
jag bär också med mig maror, samlade ekon
det kan gå 5 år och fler intill varandra
men vad vi verkligen har nu
är en tom scen där inga blickar faller
men det fanns inget från början
bara svepskäl för att slippa
falla ändlöst genom vita skikt
i ännu en farenheitvinter
men jag har tvivlat ska du veta
och jag har skrivit brev med tårar
som aldrig nådde fram
för att saker har en tendens att försvinna
5 års stagnation, 1825 dagar
men du, jag vet att det vänder
för ingen ifrågarsätter tid, så som vi ser på den idag
och vi har lärt oss metoder
att kamouflera oss i mängden
du vet precis som jag, hur man skiftar färg
när någon undrar
men det bästa är nog ändå
att kallbrand matchar så bra
med blåslagen hud
men jag ville bara att du skulle veta
att jag är inget annat än en kliché
och det är rundgång i skallen, det klibbar mot öron
ett "jag-tror-jag-älskar-dig"- tinnitus
jag har så länge känt en okontrollerad längtan
efter mina ben runt din midja
se dig somna efter ännu ett rus
den så länge omtalade känslan i bröstet
och dina sommarsvettiga fingrar vandrandes över hela mig
men du så som sommaren, är långt borta och utom räckhåll för mina armar
det doftar glögg här
jag doftar mest av längtan
så jag knyter mina fingrar i stickade vantar
iskalla toppar mot en handflata
och december får klara sig själv
en poets självmordsförsök (revolvern i munnen)
se hur natten spricker upp
ett moln dränkt i bensin seglar förbi
ständigt närvarande
likt dina ord som tändstickor
jag väntar på misstag
din tunga är så hal
jag sitter med nål och tråd
men dessa vita lakan jag syr in i skulderbladen
kommer aldrig få mig att flyga
hösten förblöder, och jag ser alla springa runt
i skenet av blåljus
de håller mig levande
men du kan spetsa mig på vad som helst
din påle
ditt kött
ditt hjärta
dina ord
din kärlek
men även ärren skiftar färg
allt i en ständig förändring
droppa lite heroin i min drink
så jag blir lugn
ge mig den gamla viljan tillbaka
för snittet i min skalle bultar
bultar som erotik, kåthet
eller bara missledd aggression
men blod har alltid varit tjockare än tårar
och tur är väl det
för när en poet gråter, dör en bit av livet
och när ett hjärta stelnar i rädsla för mer smärta
försvinner själen sakta bort
och när våra drömmar bleknar, når vi vårt ego
och när du bara ser det du vill se
lever du i en mardröm
men när du kan stå ut med dig själv, så får du den du önskar
men jag har aldrig haft kapaciteten att lyssna till mig själv
i detta myller av röster
ett moln dränkt i bensin seglar förbi
ständigt närvarande
likt dina ord som tändstickor
jag väntar på misstag
din tunga är så hal
jag sitter med nål och tråd
men dessa vita lakan jag syr in i skulderbladen
kommer aldrig få mig att flyga
hösten förblöder, och jag ser alla springa runt
i skenet av blåljus
de håller mig levande
men du kan spetsa mig på vad som helst
din påle
ditt kött
ditt hjärta
dina ord
din kärlek
men även ärren skiftar färg
allt i en ständig förändring
droppa lite heroin i min drink
så jag blir lugn
ge mig den gamla viljan tillbaka
för snittet i min skalle bultar
bultar som erotik, kåthet
eller bara missledd aggression
men blod har alltid varit tjockare än tårar
och tur är väl det
för när en poet gråter, dör en bit av livet
och när ett hjärta stelnar i rädsla för mer smärta
försvinner själen sakta bort
och när våra drömmar bleknar, når vi vårt ego
och när du bara ser det du vill se
lever du i en mardröm
men när du kan stå ut med dig själv, så får du den du önskar
men jag har aldrig haft kapaciteten att lyssna till mig själv
i detta myller av röster
solens sista strålar
spruckna läppar och rödsprängda ögon
tankar om evigheten i framtiden nöter själen
kaotiska funderingar havererar vardagen
lipsyl och nedfällda ögonlock hjälper inte
korpar förgyller himlen
i samband med mörkrets ankomst
att leva, att dö, att vinna, att förlora
att lägga sig ned eller att ställa sig upp
i en storm som skrämmer och i den trevande snön
vemod känns så närbeläget
närhet så avlägset
avskurna kärleksband, brända känslor
knivar hugger besinningslöst i eldinfernot
levande blev död, vunnen blev förlorad
vädret bosatte sig i verkligheten
avslöja ett hjärta, som aldrig kommit tills tals
hugg i band, som aldrig återfunnit sin ände
skrik som en gris
ett skrik som slår tillbaks i väggen
slöa eggar drar ut på den ohyggliga smärtan
tiden som läker alla sår förblöder hjärtat
blödande själ omfamnar vilsna kärleksfunderingar
total tomhet inflyttad, ingen återvändo anas
jag rodde avigt och försökte förstå
stormen kantrade själen
dagar utan drömmar och droger skalade min gnista
s.o.s
jag tycker om hur tårar smakar
hur de lämnar en liten, liten spricka i fasaden av smink
hur de återkallar perfektionen från en människas inre
det är ju en härlig känsla
man pressar ögonlocken mot varandra och kramar ut tårar
pressar bort tankarna
man kan vädra friheten i en sekund
innan man tar sig samman
för att förhindra att någon kommer alltför nära
man iakttar världen från sin kropp
behandlar sig själv som ett fängelse
men problemen hinner alltid ifatt till slut
det immar liksom igen på insidan och man tappar siktet
man tänker, och man ångrar
men visar det aldrig
bara ett påmålat leende av plast
men på insidan målar jag ett hjärta med pekfingret
och jag hoppas
att iallafall det ska synas på utsidan
hur de lämnar en liten, liten spricka i fasaden av smink
hur de återkallar perfektionen från en människas inre
det är ju en härlig känsla
man pressar ögonlocken mot varandra och kramar ut tårar
pressar bort tankarna
man kan vädra friheten i en sekund
innan man tar sig samman
för att förhindra att någon kommer alltför nära
man iakttar världen från sin kropp
behandlar sig själv som ett fängelse
men problemen hinner alltid ifatt till slut
det immar liksom igen på insidan och man tappar siktet
man tänker, och man ångrar
men visar det aldrig
bara ett påmålat leende av plast
men på insidan målar jag ett hjärta med pekfingret
och jag hoppas
att iallafall det ska synas på utsidan
don't be someone's slogan, cause you're poetry
bigbang exploderade i ett annat universum
likt jag exploderar i din närhet
slutar i kyla, med ett tomt hål, inte ens svart
nog finns där en skillnad för dig
på instrument, musik och mig
jag slukar, du säger att jag slukar mer än jag drar in
fast i samma andetag så säger du
att jag har blivit blek och smal
och jag förstår inte längre vad du menar
men det gör mig ingenting
för din mun är mig likt en obottnad sjö
och jag kan bara tiga för att inte sjunka
jag lever lite för stunden ibland
och jag tror att mitt hjärta slår
ganska lagom i takt just då
det är när dörren sluts
bakom din breda rygg och tillruffsade mörka hår
och visst är jag skillnaden för dig
mellan lycka och det du önskar att jag vore
jag säger kuriosa caféet, och du säger att det dröjer länge än
jag undrar ibland hur mycket man kan ge
när man redan givit bort allt man hade
all den kärlek man sparade så länge på
jag tror att hennes fingrar är smalare än mina
och jag undrar om hon somnar med öppen mun på ditt bröst
och jag undrar om du struntar i att bädda sängen
efter hennes besök
det finns dagar då jag fantiserar mer om henne
än om dig
jag ska sluta att dricka vin idag
och jag ska sluta att tala, för ingenting jag säger ha en poäng
brännmärket i golvet intill min säng
från mina cigaretter
har fått nio ben, och flyttat sig lite längre bort
jag var så vacker en stund i morse
när allting låg på rätt plats
och jag hoppades på ett sms
hoppades på att du ville vara min
fast jag ingenting förstår
och jag tror att jag snuddade vid döden just då
men jag antar att du tatuerade dig i mig
för du tycks aldrig blekna
och jag pluggar franska nu
inte för att jag vill, bara för att jag kan
jag är stark men
djävulen flätade upp min bröstkorg
och byggde sig ett bo där
fast jag antar att det är kallt intill mitt bröst
så jag blir nog ensam igen rätt snart
vad är jag egentligen
jag som plutar med munnen och ler, fast ganska fult
duggregn mot ett fönster passar min själ
och jag undrar om mitt liv räknas i gjorda eller ogjorda dagar
jag är rakare än järnvägen utanför mitt hus
och jag såg dig på en gata inne i stan
du såg mig inte
och mitt hjäta slog just ovanligt många slag
jag är rakare idag
hur kan någon ha ögon man smälter i
hur kan någon ha en hand som bara snuddar men bränner djupa sår
jag undrar varför de alldra vackraste
alltid är de farligaste
och varför man aldrig för en sekund
kan få tro att kärlek finns
likt jag exploderar i din närhet
slutar i kyla, med ett tomt hål, inte ens svart
nog finns där en skillnad för dig
på instrument, musik och mig
jag slukar, du säger att jag slukar mer än jag drar in
fast i samma andetag så säger du
att jag har blivit blek och smal
och jag förstår inte längre vad du menar
men det gör mig ingenting
för din mun är mig likt en obottnad sjö
och jag kan bara tiga för att inte sjunka
jag lever lite för stunden ibland
och jag tror att mitt hjärta slår
ganska lagom i takt just då
det är när dörren sluts
bakom din breda rygg och tillruffsade mörka hår
och visst är jag skillnaden för dig
mellan lycka och det du önskar att jag vore
jag säger kuriosa caféet, och du säger att det dröjer länge än
jag undrar ibland hur mycket man kan ge
när man redan givit bort allt man hade
all den kärlek man sparade så länge på
jag tror att hennes fingrar är smalare än mina
och jag undrar om hon somnar med öppen mun på ditt bröst
och jag undrar om du struntar i att bädda sängen
efter hennes besök
det finns dagar då jag fantiserar mer om henne
än om dig
jag ska sluta att dricka vin idag
och jag ska sluta att tala, för ingenting jag säger ha en poäng
brännmärket i golvet intill min säng
från mina cigaretter
har fått nio ben, och flyttat sig lite längre bort
jag var så vacker en stund i morse
när allting låg på rätt plats
och jag hoppades på ett sms
hoppades på att du ville vara min
fast jag ingenting förstår
och jag tror att jag snuddade vid döden just då
men jag antar att du tatuerade dig i mig
för du tycks aldrig blekna
och jag pluggar franska nu
inte för att jag vill, bara för att jag kan
jag är stark men
djävulen flätade upp min bröstkorg
och byggde sig ett bo där
fast jag antar att det är kallt intill mitt bröst
så jag blir nog ensam igen rätt snart
vad är jag egentligen
jag som plutar med munnen och ler, fast ganska fult
duggregn mot ett fönster passar min själ
och jag undrar om mitt liv räknas i gjorda eller ogjorda dagar
jag är rakare än järnvägen utanför mitt hus
och jag såg dig på en gata inne i stan
du såg mig inte
och mitt hjäta slog just ovanligt många slag
jag är rakare idag
hur kan någon ha ögon man smälter i
hur kan någon ha en hand som bara snuddar men bränner djupa sår
jag undrar varför de alldra vackraste
alltid är de farligaste
och varför man aldrig för en sekund
kan få tro att kärlek finns
le s'appelle l'amour
vi lägger ner hela livstider
på att beskriva våra känslor
lindar in dem i förfinade ord och metaforer
vi skriver långa dikter om krossade hjärtan
men drar sedan ett tryggt lager smink
över gråtna ögon och darrande läppar
vi drar man oss undan från alla försök till tröst
är rädda att visa oss svaga
rädd för att inte vara hjälten
rädd för att vara den som behöver räddas
man blir våldförd på livsglädjen
när man väl vågar säga
det man så länge befarat ska förstöra
för de ord man använde för att föklä kärleken
förklädde den andra sin rädsla med
kanske ett försök till tröst
eller ett rop på hjälp
eller kanske bara något att fördriva tiden med
men helt utan förvarning
så drogs man bara med
i någon annans sökande efter livet
den man i hemlighet kallade sin älskade
fast den någon, med stort N
älskar någon annan
och ändå är den någon mottagaren
av orden som slarvigt skrivs ned på en servett på ett cafe
de där orden man aldrig vågade skriva ut
de som alltid dragit det längsta stråt
jag älskar dig
på att beskriva våra känslor
lindar in dem i förfinade ord och metaforer
vi skriver långa dikter om krossade hjärtan
men drar sedan ett tryggt lager smink
över gråtna ögon och darrande läppar
vi drar man oss undan från alla försök till tröst
är rädda att visa oss svaga
rädd för att inte vara hjälten
rädd för att vara den som behöver räddas
man blir våldförd på livsglädjen
när man väl vågar säga
det man så länge befarat ska förstöra
för de ord man använde för att föklä kärleken
förklädde den andra sin rädsla med
kanske ett försök till tröst
eller ett rop på hjälp
eller kanske bara något att fördriva tiden med
men helt utan förvarning
så drogs man bara med
i någon annans sökande efter livet
den man i hemlighet kallade sin älskade
fast den någon, med stort N
älskar någon annan
och ändå är den någon mottagaren
av orden som slarvigt skrivs ned på en servett på ett cafe
de där orden man aldrig vågade skriva ut
de som alltid dragit det längsta stråt
jag älskar dig
