fakieform

se hur natten spricker upp
ett moln dränkt i bensin seglar förbi
ständigt närvarande
likt dina ord som tändstickor
jag väntar på misstag
din tunga är så hal
jag sitter med nål och tråd
men dessa vita lakan jag syr in i skulderbladen
kommer aldrig få mig att flyga
hösten förblöder, och jag ser alla springa runt
i skenet av blåljus
de håller mig levande
men du kan spetsa mig på vad som helst
din påle
ditt kött
ditt hjärta
dina ord
din kärlek
men även ärren skiftar färg
allt i en ständig förändring
droppa lite heroin i min drink
så jag blir lugn
ge mig den gamla viljan tillbaka
för snittet i min skalle bultar
bultar som erotik, kåthet
eller bara missledd aggression
men blod har alltid varit tjockare än tårar
och tur är väl det
för när en poet gråter, dör en bit av livet
och när ett hjärta stelnar i rädsla för mer smärta
försvinner själen sakta bort
och när våra drömmar bleknar, når vi vårt ego
och när du bara ser det du vill se
lever du i en mardröm
men när du kan stå ut med dig själv, så får du den du önskar
men jag har aldrig haft kapaciteten att lyssna till mig själv
i detta myller av röster