fakieform

jag hittade texter där jag skrivit något om att
det handlar om inverkan mer än avvärkan
avtryck mer än intryck
har skrivit ord om mina självlysande stjärnor i taket
men det är inte förrän nu jag har börjat släcka lampan
så att jag kan se dem om nätterna
och kanske viktigast av allt
texten om att
jag trodde att orden 'jag' och 'lycklig' kunde formas i samma mening
men insåg att de var motsatsord
slarvigt nedklottrade i en bok
och på tåget hem
är jag lika tom som sätet brevid mitt
och jag tänker något så enkelt som du bredvid mig

jag tycker om när alla ses
och jag tycker om när jag får vara för mig själv
men jag undrar hur jag uppfattas
vilka bilder jag målar fram
just det där att måla med orden
solen skiner forfarande
men höstkylan letar sig in innanför kläderna
och mina fingrar befinner sig i längtan efter vantar
vaknar varje dag med det där solljuset mot mina nakna ben
det sticker aldrig, det värmer
det är den tysta telefonen som bränner
en morgon då jag egentligen inte behöver stiga upp
men jag drar mig upp till rostat bröd och obóy
ändå sitter smaken av sömntabletter kvar
men jag har hela tiden hjärtat och tankarna på annat håll
de placerade sig i en annan del av stan
musik i öronen och fötter på nya vägar
te och telefonsamtal
skrivmaskinstexter och sms
omplåstrad och ångerfull

jag räknade till fyra år av självdestruktivitet
och efter senaste gången ångrade jag mig
vi kan kalla det två steg upp
och ett steg ner
inte konstigt att vi svämmar över
när livstidsintrycken blir till dagar, kanske timmar
och självöversvämningen rinner ut i alla
andningshål du gör i huden
du sticker hål på allt vad höstångest heter
när du lägger din hand i min
men jag låter hela kroppen slappna av för att tynga ner
konstigt, jag som alltid ville väga minst
men du ska inte få chansen att bära mig härifrån
i texterna om hur händerna rör sig på nya sätt
undringar om det är kroppen som förändrats
eller föremålen som låter sig greppas på andra sätt än förut
jag ska berätta för dig, när mina svalor flyger för lågt
när de har mer att hämta längre ner och vi kan se att ovädret kommer
hur de gråa molnen sänker sig
och solen lyckas inte längre tränga sig genom 
och de strålar som når in, räcker inte
jag känner i hela kroppen att det är höst
tårar faller som höstlöv
fast oftare
utanför dina väggar faller jag
någon sorts förklaring kanske, men nej
jag är bara trött, och någon har plockat alla mina ord
som pallade frukter, hoppades jag på
men det var ingenting annat än fallfrukt

5 centimeter blir ett helvetesgap
lyssnar på detektivbyrån och tanken studsar upp
i solskenet där jag brukade planera överdoser
flyktvägar, små livspauser
flera år av kaos, regel mer än undantag
när blir undantaget flyktvägen?
enbart mina egna väggar, dörrar och lås i höst
jag håller mig på avstånd och bevakar mig själv
hur vet man att man står på stabilare mark
när allting ändå gungar?
'en bättre dag' skapar ju fortfarande
den där tvångskänslan i magen
flyktkänslan
vingar som lyfter
milsavstånd och förväntad hemlängtan
distans i kombination
eller kanske ska jag leva en första höst
men skadefri ägnar jag inte en tanke
åt att det inte finns en sådan frihet
mitt självtvivel i väskan
och ångesten attackerar
för att allt det där andra inte finns runt omkring
inga aktuella texter eller tabeller om illamående
inga väggar som snurrar
inga armar som blöder
det är konstigt hur rädd man kan bli för något
som är en förbättrning
för det finns fortfarande en rädsla för ett heltidsliv
ett liv där man förväntas klara av allt
och hinna andas däremellan
alltid finns det något som ryggar tillbaka
bakåt, bakåt, bakåt
jag tyckte om att kunna säga att jag var skadefri
när du var en del av mitt liv
att du kunde röra dina händer var du ville över min kropp
för min hud sprack aldrig
jag kan inte förklara varför hela jag brast inatt
kanske behövde jag möta botten
för att veta åt vilket håll jag skulle söka efter ytan

jag tog alldeles för mycket ketchup
på mina makaroner en dag
jag ville skriva ditt namn
du stal något hjärtformat från mig
men efter tusen fenomen
är min dröm fortfarande du

kommer du ihåg den där gången
på skolgården
under den nakna himlen
jag ville bara att du skulle tycka jag var fin
så jag frös för mina principers skull
och du med din badboy attityd
var redan införlivad i ett samhälle
där alla ville vara någon
men ändå så drog du mig ut på djupt vatten
gav mig en diffus framtidsvision
eller kanske längtade du också efter beröring
som satt så nära
men inte vågade flytta dig närmare
kanske om jag hade lyft blicken från dina skor
kastat mig handlöst
utan att hålla i någonting
så kanske jag inte hade kommit ihåg allt
så bra som jag gör
dagar har kommit och gått
om du bara varit här
och berättat, att det var livet

det var en parkeringsplats
en alldeles vanlig parkeringsplats
och under skenet gatlyktorna
fångade de täta kronorna ljuset
och skuggorna mot astfalten
rörde sig ivrigt
och cyklarna där låsen rostade
var ett av de ställen
vi inte studerade så noga
men din doft gick steglöst över
i den syntetiska aromen från din halsduk
och den överstigande kvällens regnljus
dämpade mitt hormonstinna hjärtas storm
och när september månads mjuka mörker
plötsligt slöt sig
var det som att hela staden slogs knockout
oktober var alltid den månad
då man lämnades skyddslös
man blev till en försumbar parantes i mörkret
men fortfarande
slänger gatlyktornas ljus ett tunt sken
på den nakna, kalla gatan
men de var så uppenbart otillräckliga
och det gamla husen övervakar gatan
med stränga ögon
du bredde ut dina vingar
flygberedd
flyktberedd

mina läppar blir nariga av kyssar
det kliar i mitt hjärta
min skugga är så lång
att bilar kör över den
jag prövade att leva upp till allt folk
såg mig som
varenda fördom, förväntning, förhoppning
men jag stirrade min spegelbild i ögonen och
jag kunde bara inte komma på
vem den där tjejen mittemot var
jag trodde så länge att poesin räddade mig
men hela tiden
blödde jag fram varenda stavelse
aldrig ett eget perspektiv
jag kan inte ens bevisa att jorden är rund
det kanske är som man säger
att sånt är livet
men gud är väl ändå inte gudomlig
jag är så trött på all taktik och list
på att man försvinner om man förlorar
jag är så trött på att vi inte kommit längre
på X mot Y och svart mot vit
jag kan nog ana paradiset, men inte vägen dit
jag är så trött på alla åsikter som kvävs
och på känslokall tradition
en rebell
men ingen revolution
jag vill öppna ögonen och se
men mina läppar bara spricker när jag ska le
men tro inte att världen är förlorad
för till och med när vi sover så drömmer vi

du våldför dig på min självkontroll
genom din blotta närvaro
vet du om det?
vet du vad du gör med mig?
pulsen hoppar hopprep, springer iväg
lungorna förtvinar
blir hopskrumpna ballonger
ändå andas jag snabbare
det rinner över
klibbig dimma
fyller mitt huvud
tjock, knappt genomträngbar
den suddar ut
verkligheten

massproducerad pop
aldrig
något lite mer...
revolutionärt
jag vill leta mig in
kanske snudda lite vid ditt hjärta
surfa på något annat
än andras förväntningar
jag tror på att allt händer av en anledning
och jag tror på dig
det finns så mycket mer än den naiva blicken
och din bad boy image
du var ju något att dö för
men medans du är fast
i tonårsdrömmar och andras intriger
kommer jag aldrig på fråga
och min musik
blir aldrig din vändpunkt

för dig är pianot ett instrument
för mig är det ett mästerverk