fakieform

blott sexton år gammal kastade hon allt - det var någonting särskilt med konceptet, samma magiska tidsfrys som när vardagsarkitektur krossas mot kallt golv.

nu sitter hon ned på bänkar i det unika utanförskap bara stadens ögonlockrop kalltyst kan galoppera över - 37 grader rörelse underifrån. singular duger bra i stan för här kan ingen se, samtidigt som alla röster måste spränga sin väg för att nå fram.

uppklädd i svart stryker hon fotsulan över gruset, ena sidan till andra, så förstrött bara ett par frysta pupiller kan vara någon annanstans, samtidigt. ögon är inte bara vackra, vi registrerar också med dem; skickar vidare information, utsöndrar kroppsspråk (en defekt jag helst inte går närmre inpå), från och till våra sinnens center.

det finns så många sinnen - för många för oss att fly, i den underjordiska symbiosen ser alla samma svärta i varianter som röd, grön och blå. klart vi försöker i bland, det finns ändå ingen som kan skylla på någon utan att själv trampa på sitt namn - det är ingenting annat än arv som vi ärver.

som nervsystem reagerar av hennes fingrar mot hans disiga fönster, har samma känsla burits tidigare - kanske tyngre. en röst krackelerar aldrig som ekon genom tidens mest omsorgsfullt slutna salar - de får inte förlora varandra, även om så denna glasruta spricker. han känner att det är precis varför hennes fingrar är där.

som i trans. som i dans. som i allt: hon tar vad hon får, och han ger henne allt - bara ta det han lovar - hans handlingsförlamade initiativförmåga är inte en brist väl när den första rösten spränger egen väg genom oljudvågorna från hans rödaste dörr. lite som att surfa på nutidens våg, och aldrig ta av sig solglasögonen. bara flyta med...