fakieform

en tjock barriär har skurit sig emellan oss
eller kanske fanns den där hela tiden
en tjock mur
som jag hela tiden försöker klösa mig igenom
du bara andas ut
och hela muren rasar över mig
jag försöker vara fin
se bra ut
det är det ända intrycket jag ger
för ord, växlas aldrig mellan oss
förutom ett fördröjt hej
med blicken fäst någon annanstans
var ganska övertygad om att kärlek var något vackert
tvekar nu, står och velar
lämnade bussen med tårar i ögonen
vände mig om, och försäkrade att du inte var där
trängde bort någon slags besvikelse
jag sa sanningen, men jag ljög
jag har tappat mina färger
är lika svart och vit som alla andra igen
känslorna för dig har också tappat sin färg
jag öppnade upp mig, och pressade dig ur mig
det var som att krypa ur ett skal
'if my heart was a compass, you'd be north'
men jag har ingen klar kurs eller destination längre
och världen snurrar alltför snabbt
jag drömde om dig, sen somnade jag
du var aldrig en fin dröm
du var bara en vacker mardröm som sakta åt upp mig innifrån
men ska du stanna kvar där inne
får du gå ut där ifrån
säg att du hatar mig, jag vet att det innerst inne stämmer
jag var
ecstasy
som lockade
men bara verkade för ett ögonblick

du ber om ursäkt för din ouppmärksamhet
medan jag knappt minns din ögonfärg
i mitt tonårsrum är det stökigt
men jag ser inget poetiskt
med att ha det på ett annat sätt
det varnar om demoners vänskap
i röran håller inte ens de mig sällskap
jag är ledsen, men jag tänker bara i ord
men just nu när mitt hjärta bankar
är känslan att det saknas En anledning
.. ursäkta röran,
men det här är min terapi
det är bara det
att just nu behöver jag någon
jag behöver dig
nattens snövita stadsgator mäter sig aldrig
med den vackra ton jag alltid finner mig fast i
när du pratar dig andfådd för mig
det är tyst nu
liksom du, är energin nu långt borta
men blickar jag ut från mitt fönster
är du närmare än någonsin
jag har erfarat att
följa mina känslors kall
har varit allt annat än mentalt hälsosamt
det har enbart givit mig smärta
men också hjälpt mig att växa som människa
skänkt perspektiv och distans
gått från osäker till att
inte tveka på att skämta
om allt svårt som faktiskt kan hända
och vad de än berättar om den där oslagbara känslan
så är mitt ofrivilliga favoritord: Tålamod
men nu får jag äntligen sagt vad jag vill
även om det för mig är hårda ord
det handlar inte om att vara ensam
det handlar om att inte ha någon att tillhöra
dagsrytmen är bara längtan och förväntan
det finns ingen i fokus i mina bättre drömmar
och det finns ingen i min närhet att vidröra
jag rullar runt som i snö
men i sängen
kan jag inte göra några fina avtryck som i
bevingade snöänglar
det är sällan känslan är så ensam som då
man inte hittar luft och drunknar
i överflödiga tankar
och vita lakan

så befängt att riva murar
befatta dig med det sköra
och låta dina trådar skapa nya nystan
jag har inte samma stretchade ork som förut
är söndersliten, och min gata
eller ännu hellre hela min värld
har förvandlats till ett av dom där gulnade fotona
de som glömts bort i någons skrin
någonstans på toppen av en gammal kvinnas vind
ska vi verkligen inte bryta isen
så du kan klampa runt i min säng
röra runt bland mina kuddar
bland mina känslor
med mitt leende fastspikat på väggen
tryck Hold och dra allt i slowmotion
vi kan skratta in evigheten i sänggaveln
jag kan ta mitt rödaste läppstift
och rita ett hjärta på din bröstkorg
vi kan kalla det kärlek
för allting som någonsin spelat någon roll
är du