bär ditt lejonhjärta.
Jag vaknar varje natt av samma dröm. Samma underbara, omedvetna sinnesförvirring.
Jag gråter varje gång.
Hjälplösheten är inte eftersträvad, men den sitter som klister runt min själ
och verkar ha bestämt sig för att stanna.
Min obegränsade längtan efter dig har tagit över
och gestaltar sig som visioner om att du en dag ska komma och hämta mig.
Jag vaknar av att jag hör tre knackningar
mot den blöta rutan,
medan regnet ligger som ett harmoniskt sorl i bakgrunden.
När jag rest mig upp och gnuggat John Blunds stoft ur ögonen,
så ser jag dig.
Alldeles dyblöt, men så vacker. Så jävla vacker.
Med båda händerna mot fönsterrutan och ansiktet så nära att du immar glaset.
Du flåsar, du har sprungit. Du har sprungit ifrån allt, bara för att återvända. Och när du ser mig med samma gamla blonda outredda hår i Din stora tröja, så ler du.
Det leendet som får hela min tillvaro att fullkomligt implodera.
Men när jag lägger min hand på det kalla handtaget till fönstret,
så vaknar jag.
Varje gång.
Jag hinner aldrig få känna din doft, smaka din hud
och dela din värme.
Du försvinner och jag vaknar och återvänder till min säng
och verkligheten.
På rymmen från flykten
till kanter
alla i-länder lider av samma
cancer
en epedemi av
dåligt självförtroende
och jag har inga vinnande argument
så jag klär mig i en vit flagga trots
att man egentligen måste
kämpa
för det man inte tror på
monochrome city colors fading.
du går.
inramad i din existens,
som smällar man får ta.
det är helt enkelt bäst så.
ditt universum slutar vid vägbommen,
där en ny gata tar vid.
men det är fel ögonblick
för storsinthet.
vi kan placera fem glasflisor under dina tår.
kanske blev dom lite för stora,
men du går i alla fall,
på knä nu.
det är vinter i dina händer.
och det krävs en dag till,
innan du kan sitta i någon annans
torkskåp.
men just nu måste vi inrikta oss på,
svarta synfält och örontjut
de kommer om några steg.
godnatt skulle inte stämma så bra.
det är kväll, men en rökring
och gårdagen rinner ur din mun. du har sanningen
i bokstavsform och
ibland tror du,
att kanske är det helt enkelt du
som är världen.
like a lonely lovers charm.
som man blev tvångsmedicinerad
som att lägga till
en smula likgiltlighet
jag andas aska,
ögonen smeker ärrvävnader.
jag är här och jag är nu och lite djupare tack.
brutna ben, och vi kan gnaga bort vårt skinn.
jag köper glasögon på secondhand och provar att se,
allt ur någon annans synvinkel.
blir paralyserad och
påkörd av en ångestvält.
detaljrikare svartvithet får man leta efter,
nynnar jag och målar glaset rött.
jag är söndrig i plural. kanske flertal?
vi räknar droppar och
samlar dom i våra dagböcker.
en dag, en vacker sådan.
när jag har slickat bort skiten från asfalten,
när blodspår i snön smält bort.
när jag är avskriven, bortskriven och sönderstrimlad,
när färgen på glasögonen nötts bort och
jag äger lika få tårar som
bloddroppar och lika mycket blod som regndroppar,
då
ska jag måla hela världen.
you're so fairytale, it makes people sick
min själ sitter i karantän
och skrattet ligger på hyllan
min sarkasm är infekterat frän
och sinnena vinglar på fyllan.
egotripparna är som morfin
och kroppen vägrar söka bot
därför svär jag åt dig genom texterna
där du inte är och säger emot.
min nakenhet är inte längre intressant
och min förförelsedans har du regisserat
jag ville inte dö, det var kniven som slant
och nu är såret fult och infekterat.
tyst...
jag vill att du stänger munnen
dina meningar är så raka
och kronan jag slängde i önskebrunnen
ska jag be om att få tillbaka.
min själ orkar vara sänkt
men tänker inte så förbli
och varje tårdränkt tanke jag tänkt
förvandlar jag till poesi.
så gör jag all min smärta
till ett nöjsamt tidsfördriv
tills mörkret långsamt börjar lätta
och jag har skrivit dig ur mitt liv.
se hemåt, ängel
nu sitter hon ned på bänkar i det unika utanförskap bara stadens ögonlockrop kalltyst kan galoppera över - 37 grader rörelse underifrån. singular duger bra i stan för här kan ingen se, samtidigt som alla röster måste spränga sin väg för att nå fram.
uppklädd i svart stryker hon fotsulan över gruset, ena sidan till andra, så förstrött bara ett par frysta pupiller kan vara någon annanstans, samtidigt. ögon är inte bara vackra, vi registrerar också med dem; skickar vidare information, utsöndrar kroppsspråk (en defekt jag helst inte går närmre inpå), från och till våra sinnens center.
det finns så många sinnen - för många för oss att fly, i den underjordiska symbiosen ser alla samma svärta i varianter som röd, grön och blå. klart vi försöker i bland, det finns ändå ingen som kan skylla på någon utan att själv trampa på sitt namn - det är ingenting annat än arv som vi ärver.
som nervsystem reagerar av hennes fingrar mot hans disiga fönster, har samma känsla burits tidigare - kanske tyngre. en röst krackelerar aldrig som ekon genom tidens mest omsorgsfullt slutna salar - de får inte förlora varandra, även om så denna glasruta spricker. han känner att det är precis varför hennes fingrar är där.
som i trans. som i dans. som i allt: hon tar vad hon får, och han ger henne allt - bara ta det han lovar - hans handlingsförlamade initiativförmåga är inte en brist väl när den första rösten spränger egen väg genom oljudvågorna från hans rödaste dörr. lite som att surfa på nutidens våg, och aldrig ta av sig solglasögonen. bara flyta med...
Rewind React Remain
en fullmåne
med en olicenserad revolver
när jag stod på knä
fipplandes med en knallpulverpicka
i det jävla träsket
säkert femtio meter bort
från toppen
jag ville skjuta skallen av
alla som trampade på mig
men dom blev bara
fler och fler
dom gick i parader med plakat
dom utgav sig
för att ha slitit hårt
dom påstod sig
känna mig
väldigt väl dessutom
från det förgångna
längs varenda gågata
jag kunde minnas
och känna igen
ibland önskar man
att allt bara var okej
och inte galet bra
eller nattsvart hela tiden
jag letade efter
en handgranat i fickan
men hittade bara
en tom hylsa
jag ville såga ner
kyrktorn och kärnkraftsverksskorstenar
men bröt istället av
en sliten gammal planka
och sjönk allt djupare ner
i den bottenlösa kärnen
jag ville plocka alla blåbär
i skogen bakom motorvägen
på en halvtimme eller så
men gick långsamt hem
och undrade vart alla
högstadiepoäng försvann
när man som bäst
behövde dom
jag ville be existensen
att dra åt helvete
som tack
för etniska rensningar
barnporr och estradpoesi
men klockan var två på natten
och jag satt
i ett par
lite för små trosor
och funderade på
att ta ett glas mjölk istället
long story short
andra en handledspuls
som började från tungan
cirkulärt när
värmen övergick till närhet
de slutade aldrig
genom eld
samlades himlar i kanyler till slut
räckte ingen himmel till.
den andres helg regnade bort
foxes mate for life
skriker jag sällan högre
än att det överöstar dammsugaren
Så mycket kan ha orsakat
skrubbsåren på mina knän
tvättlinan tillexempel
som inte höll
för min själ
Gråten i halsen
smakar sommarregn
och dina händer
är alltid
på gränsen till vinter
sommar och handdukar
Jag minns hur du kunde ringa mitt i natten och viskande utbrista "kom hit, jag har löst alla världens problem!" och hur jag slängde mig på cykeln och rullade iväg med slutna ögonlock trots att jag inte trodde dig.
Nu när jag äntligen kan se vad dina fingernaglar målade längs huden på min rygg. Avtryck är så lätta att urskilja i mörker men du sa ju att det kommer att bli sommar igen.
Nån har sagt att vi är stjärndamm om 1000 år och du tyckte det var så vackert men varför vänta så länge. 180 grader senare spelar ingenting roll så flyg nu innan det är för sent.
För vad har vi åstadkommit förutom skramlande burkar, röda lakan och höga pulser?
Vi kan väl skratta åt eländet? HAHAHAHAHAHA. Nu känns det bättre.
regnbågens reformer (tid som revolver)
jag lämnar allt
"vänd om, vän."
jag lämnar mig
*
på resande fot
avstamp som ett trevande hot
drömmarnas missfall
leder till leder i gravkramp
*
en regnbågsreform
för dom
som alltid tröttnat
på att någon aldrig kom
någon vart
ingen skatt hittas
det är falskt
att vinna
och om undantaget
bekräftar den bundna lagen
blir eftersmaken
inte tillfredsställd av det
*
man lär sig tidigt
känna igen
symtomen
*
de blanka ögonen
som blundar
även som öppna
*
den hållna andan
genom handskakningar
och de tio sekunderna
som alltid följer den bundne
genom livet
med avtryckaren i handen
*
håret som inte lever
med i flykten över ängarna
*
och den ständiga förvandlingen
som driver handlingen
runt omkring
den kan ingen
*
skog
blir eld
blir brända kalhyggen
välkommen
till kyrkogården
till övermannens ödemarker
*
den
tvångsmässiga
pyromanin
*
den tidlösa ilskan
mot broar
under ständigt underlag
av trappsteg
och val
tyglarna hinner inte med
*
man lär sig sent
sätta ord på
syndromet
*
dom bränner inga broar längre
kicken har förlorat sin tryckvåg
så brinn regnbåge brinn
vänd min vy
från regn
dränk min hy
i färgaska
svart är skuggan av svart
rymmer dammet
du hostar, en
försvarsmekanismernas rosslande
hyllningssymfoni
till sitt ekosystem
kroppsvarm fradga i din mungipa
som sorg
sipprar ut och blottar ditt ansikte
näsbenet bröts av
det var veckolånga svarta sessioner
sedan dess har din stängda mun
alltid doftat nederbörd
det vilar en bunt spillda
linjerade ark
på ditt nattduksbord
alla dammpartiklar pekar ut platsen
som skyldig när solen
inte tränger sig in genom persiennen utan anledning
som i dag
det skiner inte
över huvud taget
på en vålnads avstånd
från fönstret
betraktar du rutans smutsfläckar
alla i nästippshöjd
skvallrar om kondens
och de lavinartade kedjereaktionerna
som följer dina ögonlocks tunga fall
då du faller igen
tillsammans med ljudet av
en sinande kedjelängd
som länkar dig
med att längta hem
och stryper dina halspulsådror
klyftan du färdas i
tar dig nedåt som en tunnel
för väggarna lever i skuggskådespel
och du har ännu inte tappat greppet
om jakten
slutet är ljuset eller bara en flamma
oavsett så skaver luften att falla ned igenom
och dina pupiller söker febrilt
sina iris inre lågor
som om lösningen var
ett färgstänk
du blev snö (som smälter tills kvällen jag dör)
Jag var ofta ute och rände om nätter då, med tungan som spets, "inte ett rätt" sa mina föräldrar men sen vi sågs blev jag förändrad, förälskad, fattade tycke om mycket men mest dina grönblå ögon. Mellan kallsnacket beskrev du dem lika vackert som skimrande eldsken mitt i sommarnatten, sorgligt att allt bara blev ett handskrivet brev i bankfacket; blyertstolkningar jag pantsatte för en liten bit av sinnesfrid efter den tvåsamtid du förvandlade till låtsasliv - som nu låses in med ambitionen att hindra dessa armammunitioner att bli till nostalgi. Du slog ned mitt tonårsliv från sin fallande höjd, vissa saker glöms och jag är nöjd men jag kan aldrig hjälpa att jag hejdlöst längtar efter att andas luften runt din mun.
Och ikväll som då lämnar jag allt som är falskt, salt och mark, snön smakar allt och känslan är som rymden i min hand, himlavalvet hänger fast; nedsläckt bäcksvart - vilket känns sant för flingorna på min tunga smakar som stjärnor som en gång var unga och min slutsats är att de alla började falla när du försvann.
hero as in heroine
jag känner det på mig
men kylan som redan hänger i luften
kanske kan tilltala ditt frusna hjärta
jag sjunger med osäkerhet i rösten
spelar alltid i moll
och ändå dundrar en publik på avstånd
med applåder och leenden
söta sms, avsvalnat te och axlar att luta emot
bakfyllor, dunkande musik och migrän
adrenalin, otillräcklighet
och vassa nycklar
slår aldrig den överväldigande känslan
av att vara ensam
lika barn, leka bra
beatles rullar oberört på gamla kasettband
solen vill inget annat än tränga igenom de höga trädkronorna
du spelar odödlig
du sa att du ville fly, med mig
men hemlängtan krackelerar i oss redan på den blöta astfalten
bort från huset
sverige har kvar sin oskuld
men det sentimentala norrköping till intet gjorde du
med droger och alkohol som pulserande vardag
ta din gitarr nu, för jag svär
att den tredje och för sista gången upprepade refrängen
slutar med Amoll
precis som vår kärlek
tuer pour la paix
på sin egen tragedi
var mans biografi
är ett rent bedrägeri
"allt är bra" viskas det, "vi ser ingen masshysteri"
där vi begravt oss i vårt eget lilla dagdrömmeri
sen kör vi lugnt på med djurplågeri
och lite chockterapi
lite människoapati
sen låter vi de andra gå ensamma med sin melankoli
vi ser inget av det, människan är skuldfri
vi hör inget om det, människan är fördomsfri
hon har egna bekymmer, hon dör av sin anorexi
sin jävla bröstkirurgi
sitt jävla BMI
det är en underbar garanti
att man blir blind när man blundar
men det är rent hyckleri
vi går tyst på bandet som från ett svart fotografi
som svin på bandet mot deras köttindustri
och vi vet vad som väntar oss, det är ingen svår psykologi
vi går rakt in i människans egen sjuka pornografi
kliv av bandet med mig, vi lämnar det,
vi skapar lite anarki
kom så går vi ut och leker det förbjudna,
jag har fått nog av självonani
kom så går vi ut och älskar med de andra,
det blir vår filosofi
följ med mig in i medmänskligheten
den måste finnas där inuti
radioaktiva kyssar
det finns inga lögner
bara mindre förtärda
sanningar
för att lättare kunna
beskriva
våra handlingar
tusen färger
belys mig
min röst
krackelerar
varje gång jag försöker
öppna mig
tusen färger
men du blev paranoid
nojade över
vem som tittade
det är inte ditt liv du
hatar
det är tankar som
tjatar
som inte försvinner med
knytnävar
rakbladsrävar
död
förödelse
människans
födelse
och det är tankar som
tjatar
som inte försvinner med
knytnävar
eller
rakbladsrävar
tusen färger
verkligheten blev på riktigt
låt dina fingertoppar
skissa min kropp
lämna ditt avtryck
som skälvande hudfärg
du är
kontakt, vidgade pupillrar
dina ögonblick och ögonlock
blir min vinkelsåg
ingen såg.
med facit i hand
jag förstår inte hur det går ihop
att vara så liten att man inte får plats
jag kommer nog aldrig peka i rätt rikting
spiraltrappor i en frostbeklädd innerstad
lucky strike, trasiga byxor och john silver
han är brunett
oförskämt bra självförtroende
oundviklig och påskyndbar
jag är bara framstupa
stillastående
han kallade mig en vuxen i en tonårskropp
kaos och oansvar
stenkast och paradoxer
jag sväljer sönderfall genom
ett hål i halsen
bilder i svart-vitt
muskler i profil
flerfunktionella ansiktsuttryck
när drömmar är minnen
hans knogar mot mitt ryggslut
bara ett stenkast bort från spårvagnsspåren, verkligheten
den absoluta sanningen
ovalbara konsekvenser
men vem skulle bry sig om sexuella relationer
om hjärtat inte slår
dubbelt så fort
ett assymmetriskt ansikte
världen dömer honom olämpad att kultivera
med dualismen som existerade mellan oss
har aldrig varit närmare konsten
drift . stop . sorg
så rullar förortsromantiken över huden, de höga husen
och de segregerade, det stagnerade
ville jag aldrig bli som de, men som oss
ett resignerat motstånd
och jag faller så lätt
mot marken
för ingenting
jag tänder mörkret i mina fönster
det svarta lyser upp
när världen blinkar till
jag är ett tickande hiroshima
som väntar på att dö
för ingenting
jag går genom en hel stad
söker efter blicken, den
som bara du såg med
den gör fortfarande
så förbannat ont
säg mig
varför klär jag människorna med identiteter
när jag vill ha dem nakna
de små linjerna i din hand
som besynnerliga koder
höll du mig, hårt
isolerade mig, eller kanske fängslade
det nattliga larmet slår över staden
skrålet från neon och avgaser
går strippornas catwalk
på långgatorna om igen
en öl eller fler på hugo's
där de anonyma tatueringarna
rinner som alkohol över borden
de höga, höga klackarna
från marken mot skyn
nuddar vid generaliseringens allvarsamma ironi
och ensamheten, det ensliga i att vara
människa
jag lägger ryggen mot samvetet
ber det hålla käften
och trycker stjärnorna mot mina ögon
nattbussen på vägen hem
till mitt gamla flickrum
jag ringer dig, eller var det någon annan - lägger på
viskar imma mot rutan, och ritar pilen genom hjärtat
