fakieform

vi lägger ner hela livstider
på att beskriva våra känslor
lindar in dem i förfinade ord och metaforer
vi skriver långa dikter om krossade hjärtan
men drar sedan ett tryggt lager smink
över gråtna ögon och darrande läppar
vi drar man oss undan från alla försök till tröst
är rädda att visa oss svaga
rädd för att inte vara hjälten
rädd för att vara den som behöver räddas
man blir våldförd på livsglädjen
när man väl vågar säga
det man så länge befarat ska förstöra
för de ord man använde för att föklä kärleken
förklädde den andra sin rädsla med
kanske ett försök till tröst
eller ett rop på hjälp
eller kanske bara något att fördriva tiden med
men helt utan förvarning
så drogs man bara med
i någon annans sökande efter livet
den man i hemlighet kallade sin älskade
fast den någon, med stort N
älskar någon annan
och ändå är den någon mottagaren
av orden som slarvigt skrivs ned på en servett på ett cafe
de där orden man aldrig vågade skriva ut
de som alltid dragit det längsta stråt

jag älskar dig