novell: avsaknadens toner klämtar i smärtsam moll
Vissa kvällar fungerar ingenting som de ska.
Fastän allt är ordnat så blir det till slut bara en kaotisk krigszon. Eller nej, vem vill jag lura?
Blott en storm i ett vattenglas där isbitarna började smälta för länge sedan.
Men inte utan att vara minnesvärda, var och en på sitt skilda sätt.
Tiden just nu känns enbart som slöseri med ungdomlig frihet.
Ibland funderar jag på att börja föra en dagbok. En sån dagbok som man skriver i varje dag,
och verkligen skriver allt som faktiskt behöver skrivas.
Det skulle kännas ypperligt att läsa den om 5 år, troligtvis boende ensam i egen lägenhet,
och kunna konstatera att jag faktiskt en gång levt.
- Säg mig, vad är din vision om fulländelse?
- Jag vet inte..
Följt av ditt blygsamma skratt, som var gång orsakade samma
oförklarliga rus genom hela min kropp.
Du knuffade till mig lite lätt och frågade:
- Vad är din då?
Jag svarade bara med ett avledande flin. Utan resultat, då du genast inledde nästa verbala attack:
- Jo men säg då, jag vet att du vet.
- Det är inte riktigt så enkelt, svarade jag.
För det var det inte. Åh gud, om det är någonting som ska bepryda
min gravsten i framtiden så ska det vara det. "Det var aldrig riktigt så enkelt.".
Han spände sina ögon i mina, och jag försökte berätta hela min inre monolog genom min ögonfärg.
Hur går man tillväga när man drabbas av den känslan
att ord inte räcker till för stunden? Måla en tavla? Dra ett citat från någon låttext?
Fattigt blicka tillbaka utan något tillförande? Kasta sönder en ruta, bränna ner ett hus?
Har man aldrig gjort något sånt här tidigare är det sjujäkla svårt att sålla fram rätt alternativ från tankeströmmarna. Först nu förstår jag varför jag försöker framstå som självsäker;
tidigare har det bara känts som någonting man bara gör.
- Säg mig, vill du bli min dagbok?
Gatan är kall och du säger att du fryser. Jag står och velar.
Och vi som nästan flög hit. Omgivningen ler mot mig. Det förklarade jag ju till och med för dig.
Du sa du såg samma sak. Beslutsångest. Upp till bevis. Rädslan ligger vid att krossa
den dröm som aldrig skulle uppnås, den önskan som aldrig slagit in.
Du säger du önskar dig annorlunda, jag säger att du är perfekt.
Fast på mitt sätt. För mig är det aldrig så enkelt som jag vill att det ska vara.
Det är så vackert. Det är så okomplicerat, så principlöst.
Det är så underbart. Tvåsamhet med ett enda fundament:
att Aldrig ska dina ögon sluta glittra.
Fem av fem,
Total fulländelse.
Fastän allt är ordnat så blir det till slut bara en kaotisk krigszon. Eller nej, vem vill jag lura?
Blott en storm i ett vattenglas där isbitarna började smälta för länge sedan.
Men inte utan att vara minnesvärda, var och en på sitt skilda sätt.
Tiden just nu känns enbart som slöseri med ungdomlig frihet.
Ibland funderar jag på att börja föra en dagbok. En sån dagbok som man skriver i varje dag,
och verkligen skriver allt som faktiskt behöver skrivas.
Det skulle kännas ypperligt att läsa den om 5 år, troligtvis boende ensam i egen lägenhet,
och kunna konstatera att jag faktiskt en gång levt.
- Säg mig, vad är din vision om fulländelse?
- Jag vet inte..
Följt av ditt blygsamma skratt, som var gång orsakade samma
oförklarliga rus genom hela min kropp.
Du knuffade till mig lite lätt och frågade:
- Vad är din då?
Jag svarade bara med ett avledande flin. Utan resultat, då du genast inledde nästa verbala attack:
- Jo men säg då, jag vet att du vet.
- Det är inte riktigt så enkelt, svarade jag.
För det var det inte. Åh gud, om det är någonting som ska bepryda
min gravsten i framtiden så ska det vara det. "Det var aldrig riktigt så enkelt.".
Han spände sina ögon i mina, och jag försökte berätta hela min inre monolog genom min ögonfärg.
Hur går man tillväga när man drabbas av den känslan
att ord inte räcker till för stunden? Måla en tavla? Dra ett citat från någon låttext?
Fattigt blicka tillbaka utan något tillförande? Kasta sönder en ruta, bränna ner ett hus?
Har man aldrig gjort något sånt här tidigare är det sjujäkla svårt att sålla fram rätt alternativ från tankeströmmarna. Först nu förstår jag varför jag försöker framstå som självsäker;
tidigare har det bara känts som någonting man bara gör.
- Säg mig, vill du bli min dagbok?
Gatan är kall och du säger att du fryser. Jag står och velar.
Och vi som nästan flög hit. Omgivningen ler mot mig. Det förklarade jag ju till och med för dig.
Du sa du såg samma sak. Beslutsångest. Upp till bevis. Rädslan ligger vid att krossa
den dröm som aldrig skulle uppnås, den önskan som aldrig slagit in.
Du säger du önskar dig annorlunda, jag säger att du är perfekt.
Fast på mitt sätt. För mig är det aldrig så enkelt som jag vill att det ska vara.
Det är så vackert. Det är så okomplicerat, så principlöst.
Det är så underbart. Tvåsamhet med ett enda fundament:
att Aldrig ska dina ögon sluta glittra.
Fem av fem,
Total fulländelse.
Kommentarer
Trackback
