fakieform

de skulle kunna kalla oss en solskenshistoria
fast jag har hela tiden sagt att du är hela min rymd
du är så otroligt vacker att det gör ont
får ständigt vika av från din blick för att inte fasta
du får mig att känna mig naken
men varm på samma gång
och om jag någon gång vågade lite till
våga uppfylla de drömmar som går i repeat varje natt
våga chansa
så kanske jag skulle kunna visa dig
att det finns så mycket mer
och att det går bara man vill
vill bara hålla andan
och låta det bära eller brista
men kanske var jag aldrig en rebell
och aldrig riktigt
lovlig
regnet besvärar inte längre
de finns där som ett skydd
som en mantel för att dölja tårarna
på hemvägen

När man sett döden svepa förbi i rummet och varsamt plocka upp själarna,
de som lämnats kvar av människor som bara bryr sig om skalet av människan,
inte innehållet, hur kan man då anse att döden är grym?
När vi spillt varmt blod på hård, regnblank asfalt plockar den upp själen som fryser av rädsla och förvirring.
”Vad hände med skalet som jag litat så mycket på?”
Döden värmer själen mellan sina händer, ett ovillkorligt accepterande in i något okänt.
Smartare och vänligare, mjukare än kärleken, eller hur?
Och någonstans där, mitt mellan kärleken och döden, hittar jag dig.
Hittar dig när jag skrapar upp den gryniga massan av spillda minnen utblandat med tårar som forsade ut när såpbubblan brast.
Mellan kärleken och döden hittar jag något som jag kan häfta fast mitt liv vid under tiden som jag försöker förstöra den tunna plexiglasvägg som skiljer mig och livet åt.
För att älska men inte bli älskad tillbaka kan inte kallas för att leva. Den där plexiglasväggen blir inte ens repad när mina blodiga, söndriga fingertoppar så desperat försöker klösa igenom den.
Blodet som så stilla rinner nerför den blanka ytan, som en parodi på skönhet, förmörkar min syn ännu mer och jag känner mig mer utanför än vad jag egentligen är.
Du håller fast i mitt hår och jag gråter, delvis för att du håller på att rycka sönder mig och dra mig i olika bitar beroende på vad du vill, men också för att jag är tacksam över att du finns.
Som en elakartad cancertumör som håller ihop hjärnan. Och jag hatar dig så jävla mycket, men jag älskar dig så mycket att jag förlåter dig gång på gång.
Jag bryter ihop gång på gång, för jag står i ett evigt ösregn och har illusionen att någon, någon gång ska komma och lägga sin jacka runt mina axlar och hålla upp ett grönt och rosa paraply över mitt huvud.
Någon som fyller mitt huvud med tankar på hundvalpar, solsken och blommor.
Men du får vara mitt substitut för det så länge, med tanke på att du inte vill vara ”the real deal”.
Min alldeles egna drog, mitt cancerframkallande beroende. Och inte fan snackar jag om cigaretter eller snus, jag pratar om solen själv.
Och när väggarna blir fyllda med solkatter så ler jag ett leende med blodiga läppar.
Jag vill slänga mig runt halsen på dig och aldrig släppa taget.
Men det verkar som jag springer in i väggen istället hela tiden. För du finns där, det vet jag, men aldrig tillräckligt nära för att jag ska bli nöjd.
Jag är för evigt törstig och hungrande efter något jag vet jag aldrig kommer få.
Och jag hoppas så innerligt att ingen känner detsamma för mig, för jag vill aldrig, aldrig någonsin att någon ska få känna på hur det känns att inte känna något men samtidigt vara bedövad av smärta.
Jag hoppas att jag inte behöver blöda saltvatten på golvet för alltid.
Tala helst inte med mig, jag orkar inte försöka låssas som att jag inte älskar dig.

jag kommer ihåg det, trots att det är längesen nu.
när livet utspelade sig i en solig trädgård, när man var naivt och euforiskt inställd till livets rikedom.
När man var sju år gammal. när alla lekte med alla, och när allt var så enkelt.
nu glimmar den tiden i vårt undermedvetna, i drömmar och diffusa minnen.
Men det finaste vi har är när tider förändras och förvandlingen ska påbörjas.
Akt två i den pjäs alla spelar. Det skede i pjäsen när vi ska föreställa vuxna och ansvarsfulla.
Det skede där man drabbas av smärtsamma insikter om livets skörhet, och när man förväntas veta vad som är rätt och fel.

Det var fortfarande småkallt, februari var här.
Kylan kröp under mitt skyddande lager av kläder, som gjorde mig dubbelt så stor som jag egentligen var.
Den gången var jag 15 år gammal.
Huttrade i mina kläder med attityd, frös för mina principers skull.
Jag skulle träffa killen från festen. han med de gröna, mystiska ögonen som genast fångat mitt intresse.
Vi började prata på festen som jag inte tyckte var något särskilt till en början, men som sedan vände och verkade bli en av de bästa fester jag varit på.
Hans sätt att vara, hans raka men grubblande sätt hade charmat mitt hormonstinna hjärta.
- Dricker du latte? Frågade han när vi hade flytt undan kylan in på ett litet café precis i slutet av Kungsgatan.
Jag hade aldrig provat, men svarade att det var något av det bästa jag visste.

Varför ljuger man? Barn ljuger aldrig, barn behöver aldrig ljuga.
Är vi inte alla som skådespelare som lamt gestaltar oss själva i ett skådespel där vi själva är åskådare?
Vi applåderar åt vår egen föreställning, men glömmer andras.

Den dagen hade han sin halsduk hårt knuten runt sin hals. Vi hade lämnat det värmande caféet och återgått till den stickande kylan ute i den nakna staden.
Vi stod mitt på torget under den bara himmelen, och de första trevande snöflingornas fall.
Luften var frisk och snöflingorna gnistrade som kristaller när de sakta föll mot marken.
Kylan stack i mina tår genom tyget i mina tunna skor och min nästipp var röd.
Vi stod där och tittade på varandras skor. Jag betraktade honom blygt under min lugg, tyckte han var fin.
Han gnistrade, precis som snöflingorna.
Vi började sakta gå och vi pratade. Om allt.
Jag pratade med någon som verkligen lyssnade, någon som förstod mig.
För första gången i mitt liv verkade någon förstå allt jag sa. Han var så varm och sprallig.
Han visade hur spännande allt kan vara, hur starka känslor kan vara.

Ibland sitter jag lugnt och sansat på min plats. Ser saker hända utanför mitt fönster utan att bry mig.
Ibland rusar allting förbi utan att det går att hindra.
Min ångest, min panik hjälper inte när jag kastar mig mot dörren med all kraft.
Jag är fast på ett tåg som bara har en riktning, och en slutstation.
Jag vet att man ska vara glad över att man sitter i en sådan bra kupé, men ibland önskar man att tåget kunde stanna upp och backa tillbaka.
Mitt skrik borde få glas att rämna, men människorna runt omkring hör ändå inte.
De kanske inte vill höra, de kanske lyssnar på sitt eget skrik i sin kupé, i ett annat tåg.
I slutändan lurar vi oss själva, vi tror att skuggorna i kupén är våra vänner.
Vi delar livet med dem, berättar de djupaste hemligheterna, men egentligen är de inte mer än luft och mörka partier i ett tomt rum.
Till sist möter vi livet på samma sätt som vi började det.
Ensamma.

Jag har alltid fascinerats av människor, både bra och dåliga.
Alla har en historia att berätta. Det finns alltid något intressant som gör just den människan unik.
Det är viktigt att försöka förstå människor som inte är som en själv.
Ibland tror jag att man kan vara för lika, ibland för olika. Han och jag var lika.


- Vad hårt din halsduk sitter. Sade jag plötsligt en kväll när vi åter igen träffats. Jag sträckte fram min hand, och lossade hans gråsvarta halsduk lite grand.
- Vill du dela den med mig? Viskade han.
Han knöt den runt oss båda, innan han kysste mig för första gången och värmen omslöt oss båda tillsammans med hans starka parfym och den stickande syntetiska aromen av hans halsduk.

Det var en stjärnklar natt vi hade tillsammans. Som om stjärnorna och månen fanns där som våra strålkastare och vår tigande publik.
Som om det var meningen, att jag äntligen skulle förstå livets pjäs, akt två i pjäsen alla spelar.

Men det var sista gången jag såg honom.·han flyttade, utan ett ord.
Kanske hade han fler människor att möta, fler pjäser att spela.
Han som var min skimrande snöflinga och som för ett ögonblick lyste upp min tillvaro för att sedan segna ner mot marken och smälta bort.

- Du tänker för mycket. Låt inte tankarna ta över dig, låt dig inte kontrolleras av dem.
Det säger alltid mamma. Och även fast jag vet att hon har rätt, tror jag att man måste tänka ibland.
Vissa tankar vill man fly ifrån, men jag tror man måste vara sin egen psykolog och tänka igenom allt.
Tankar och funderingar går inte att fly ifrån. Om man inte tar tag i dem maler de, skaver och gnager mot ens sinnen.
Därför tänker jag, tänker på allt som jag vill tänka på.
Jag kommer aldrig att glömma killen som lärde mig att leva, hans som dansade sig igenom akt två i pjäsen alla spelar.
Nu skriver jag för att få ut de känslor eller tankar som inte går att säga, de som inte går att sätta fingret på.
De som passar bäst förklädda i ord.

sanningen är naken, lögnen är förklädd.