ett tredje världskrig
men i kärlek vinner ju den som ger sig
har man inte något
har man heller ingenting att förlora
men det är okej
för det är lätt att förlåta
ett barn som fruktar mörkret
den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar ljuset
självmordslektioner
men när du kollar på mig
vad ser du?
något vacker och frestande
kanske något unikt
eller bara ett annat namnlöst ansikte
himlen är full av drömmar
men jag kan inte flyga
snälla
ta min hand
ta mitt hjärta
räta på ryggen och ge mig ett leende
för du är något att dö för
kreativitetsglass
alla färger bleknar
för att till sist försvinna
du som satte mig i färg
drog dig undan tillsammans med sommaren
men jag lämnar fortfarande jackan hemma
i ett försök att inte släppa taget
den naiva blicken sätter sig som klister
tillsammans med mascaran
over-size tröjor och rivna jeans
stora glasögon och stort hår
dom kallade mig cool
men jag dränker mig bara i för hög musik
för att slippa svara
och för att slippa se
jag var aldrig din hjälte
bara någon du mötte
jag var aldrig mig själv
jag var bara den jag trodde du ville ha
och när tåget rullar in på perrongen
och jag får syn på dig
gör jag plötsligt allt för att bli osynlig
men du har ju alltid sett igenom mig
kanske vet du hur hårt jag vill ha dig
och därför
stack du utan ett ord
lämnade mig åt en kall vinter
som slukar mig helt
men kanske i en annan värld
på en annan plats
i en annan tid
i en bättre värld
i en bättre tid
på en bättre plats
slutstation
jag hade trasiga jeans på mig
jag ville bara att du skulle tycka att jag var fin
och det gjorde du
men ibland så tror jag att du vet
att du är helt medveten
om hur du totalt krossar mig
hur allting går rakt in
jag tappar mina kläder framför dig
kvar är en naken kropp
täckt av hud
men inte över allt, som du ser
min kärleksförklaring hänger kvar i luften
du svarade med att titta ner i marken
men det var aldrig meningen
att jag skulle förstå dig
våran saga som jag så länge väntade på
tog slut innan den börjat
gigantisk
jag väntar fortfarande på att erövras
jag har hållt mina tankar och känslor inom mig
fram tills nu
det vällde över till slut
jag sprack sönder
men det tog du med samma nonchalant
som du alltid brukar
sådär som bara du kan göra
den medlidande blicken är du bra på
men jag har lärt mig
äntligen har jag lärt mig
att det där leendet som fick mina knän att svika mig
bara var plastig skam
och egentligen
aldrig sådär riktigt övertygande
en mogul
är det jag låtsas vara
jag är fast i tystnaden
jag önskar somna
och vakna upp i dina armar
eller aldrig mer
ett utslitet plektrum
återkommande i vardagen
trasig
och slängd
jag har alltid undrat
hur ditt hår luktar
hur dina läppar smakar
och hur det är
att bli älskad
ultrarapid
men självklänslan fastnar bland sängkläderna
medan regnet tränger in mot huden
och cigarettröken tjocknar i halsen
på en kall och hård perrong
under ett trasigt tak
ta mig härifrån
göm världen för mig i dina lockar
låt mig bli
vad du behöver
en annan hjälte
att försöka motarbeta ödet
det fortsätter ändå att förstumma oss
problemen är din vän
de hinner ifatt dig till slut
jag är inte din hjälte
blicken du gav mig
äter upp mig inifrån
jag är inte den du söker
jag kan aldrig bli det du behöver
jag är för ful för dig
jag är inte bäst på något
och jag kan inte rädda världen
ihålig
när hjärtat öppnar sig
fylls rummet med en bitter stank
men fast som en mur
och trogen som dess skugga
'en liten varsam ansvarskram'
blir till en hederskniv
som skär sönder lögner
så vitsar ödet
och förblandar oro
så förblir döden obesvarad
intriger
kärleken försoffade ungdomen av idag
men ändå rymmer jag
jag hör hemma där
bland vilda vanor
men utan krav
saker somliga säger
lever i evighet
men lycka varar i ett ögonblick
som du vet
vi är ju fortfarande små
en estet och en jazzmusikant
så illa det kan gå
försumbar
jag vill svälja mina piller och sova
så att jag slipper göra ett dåligt intryck
jag vill skrika tills ljud inte längre kommer ut
och du lärt dig
jag behöver börja vara mig själv
för jag är så sjukt trött på alla andra
du är allt jag vill ha
för du är allt jag inte är
snälla
gråt sönder fasaden vi gömmer oss bakom
öpnna ögonen och se
att en värld så plastigt grå och hård som den här
är för ful för dig
du behöver någon som tar dig härifrån
och den någon är jag
en hjälte, med stort H
du har sprungit i ett helt liv nu
dags att slå i golvet
sådana som du faller alltid vackert
och någon gång
kanske i min famn
