fakieform

jag har penslar och färg, att måla hela min värld med
jag brukar sällan dra långa drag
men ofta färglägger jag punkter som verkar sakna någonting
någonting de flesta vet, leder till ensamhet
när utvecklingen blir invecklad
mitt kranium har fyra väggar
och där finns ett rum du aldrig lämnar
vi kunde varit symetri av solglasögon och nakna kroppar
som ville bränna och bli brända, du och jag
vi kunde dansa oss fram på vintermoln tillsammans
tills vårt underlag en dag blir blott ilusioner
då blir jag den första att falla igenom
jag faller för dig
det blir den enda gången gravitationen framstår som naturlig
då vi blir snöflingor tillsammans
och vi sluter oss tätt om varandra
då midnatt transformeras till ömsesidig ömhet
men jag har alltid iskalla fingrar, när jag rör vid dig
du är min vinternattskyla
och om nätterna brukar jag leta dig i trakterna kring stadens tunnlar
med ögonen etsad i rätvinklig spegel
brukar jag stå runt hörnet
och bara andas
jag vill inte färglägga ditt ansikte, med mitt blod
jag vill inrista mina initialer i din panna, med mitt fingeravtryck
skrapa baksidorna av dina händer till glas, med mina naglar
och slutligen spränga dina hudceller
med min mörkt bruna ögonfärg
men aldrig svärta ned dig, aldrig skyla det vackra
som att göra sig avskydd för sin blotta existens
öppna sår, de växer igen
men tanken på att mitt hjärta någon gång ska sluta blöda
gav jag upp för länge sen
fallängden från det skyhöga berget
gör att ytan krossas när mitt blod droppar ned
kanske är det rätt av dig att vidhålla ditt avstånd
för jag tror inte att jag skulle stå ut med en sak som
mitt blodstänk
på ditt samvete