novell: småstadsromans
Hösten hade knappt hunnit börja innan den första snön kom.
Jag och min vän gick i långsam takt igenom den folktomma parken. Knarrandet från den nyfallna snön ovanpå prasslande löv var det enda som hördes då vi båda vandrade i tystnad.
Det fanns inte så mycket att säga nu för tiden.
- Vad har du för planer för morgondagen?
Min vän hade beslutat sig för att bryta den enligt mig komfortabla tystnaden.
- Jag blir nog hemma, ta det lugnt du vet.
- Jag vet. Men du är medveten om att det är lördag imorgon va?
Den frågan satte sig som en odefinierbar klump i regionen runt magen medan jag mumlandes svarade:
- Ja, allt för väl.
Jag tittade upp på den molnfyllda himlen. Det var en deprimerande syn, även om det fanns hål här och var där man med lite tur kunde få se en stjärna blinkandes tillbaka på sig. Min vän måste ha följt mitt exempel då hon frågade:
- Vad tror du om rymden?
Mitt svar dröjde ett tag. En så pass djupgående fråga var värd mer än ett förhastat svar.
- Jag tror att den, precis som allting annat, är begränsad och därför också måste ha ett definitivt slut.
Jag beslutade mig för att dela med mig till min vän, på något sätt som ett tack för hennes försök till en djupare fråga som jag utan barmhärtighet dräpte utan att egentligen vara ute efter det.
- Jag vet att detta kan låta väldigt konstigt på många sätt och vis, men jag tycker att livet just nu känns så…
Jag vet inte riktigt.
Även om jag inte på något vis är missnöjd med livet jag har på något sätt, men det känns som att det saknas någonting större. Saknas ett syfte.
Min vän slängde ännu en blick upp mot molnen, kanske hade hon tur med en stjärna även hon.
Sen svarade hon:
– Jag vet den känslan sen tidigare. Den kom även till mig än gång, men rätt som det var så hade den lämnat. Det är upp och ned ibland, det vet du.
Jag gav henne ett försök till en tacksamt leende, vilket var svårt eftersom det inte var något svar jag var ute efter, och hade precis samlat luft i syftet att försöka nå högre höjder med samtalet när hennes mobil började spela fridsdräpande melodier.
De störde mig något otroligt. Men tur var kanske det, då det var möjligt att det mål som jag så tappert försökte konversera min väg fram till var ouppnåeligt.
Det var min väns pojkvän som ringde. Tydligen så gick deras gemensamma kärlek in på den tionde månaden nu under början av nästkommande vecka.
Jag kunde inte undgå att finna det ganska imponerande för två personer i mitten av tonåren.
Vi vandrade vidare mot vår destination. Kylan började sakta krypa in under halsduken, och min gode vän talade med sin pojkvän.
Jag hade aldrig tidigare avskytt snön och allt vad den symboliserade så intensivt som i denna stund.
Snöfallet visste ingen hejd den kyliga decemberkvällen. Och lika bra var väl det, han hade aldrig varit vackrare än så här. Han var min, jag var hans, och vi var båda tillsammans i vår egen värld. Vår tid. Vår epok. Vår revolution.
Jag vände mig om och fick se hans underbara leende, som ensamt fick snöovädret att smälta bort.
Jag brukade finna mig belägrad i min ensamma grotta under vintertid, men med honom i närheten tynade all snö bort, och mitt skyddande skal med den.. Och det genom ett simpelt leende.
Fantastiska människa.
– Vad tänker du på? Frågade han, fortfarande med samma leende fastklistrat på sina underbara läppar.
– Hur lätt det är att ta sig ut ur mentala istider, trots allt.
Hans leende försvann och ersattes med ett skratt. Hans skratt. Mitt skratt.
Han älskade när jag framställde mig själv som en mycket djupare person än vad jag egentligen var.
Det visste jag säkert, annars skulle han inte vara vid min sida överhuvudtaget. Hemska tanke.
Vi fortsatte vår stilla promenad längs med den folktomma allén. Snöbeklädda grenar från träden längs med hängde över oss på det mest magnifika sätt, och ovan dem vilade vinterns stjärnklaraste natt. Han såg att jag blickade upp emot himlen och var inte sen att följa mitt exempel.
– Vad tror du om rymden?
Han var medveten om att jag gillade de mer djupgående frågorna vid tillfällen som dessa, och jag älskade honom för just den frågan.
- Jag måste erkänna att jag störs av tanken att vi på något vis skulle vara begränsade..
Han log och vände ansiktet mot marken under några steg, och jag vandrade fortfarande med ögonen på stjärnorna. Plötsligt stannade han upp och drog ned min blick jämt emot hans.
- Du vet väl att jag älskar dig? Frågade han, medan oskyldiga snöflingor lade sig på hans hår och tynade bort.
Jag fann frågan något felformulerad. Frågan var ju egentligen om han var medveten att han var min världs medelpunkt, att jag avgudar allt i hans närhet. Att hans aura inte är någonting annat än magisk och, på det mest positiva sätt, beroendeframkallande.
Jag tog honom tätt intill mig och gav honom ett leende. Hans ögon tindrade i reflektion av den stjärnklara himlen.
- Du är så vacker att du lämnar mig mållös, sa jag med stadig ton samtidigt som jag stadigt höll min blick mot hans.
Han log och vände generat bort huvudet. Jag sökte dock upp hans ögon igen och fortsatte:
- Jag har ingen aning om var tiden kommer att föra varken dig eller mig.
Men en sak är säker, och det är att just nu så är jag din, din och din endast.
Och om jag får välja så skulle jag stanna tiden här, och aldrig gå vidare.
Denna gång vek inte hans blick av. Han stod där, till synes utan en aning om vad han skulle säga.
Istället kysste han mig på det mest passionerade vis. En kyss, som fick mig tvivlandes på vikten av verbal kommunikation. En kyss, som garanterat sa mer än tusen ord. Jag kunde inte annat göra än att svara.
Hemska tanke, hemska dröm.
Jag och min vän gick i långsam takt igenom den folktomma parken. Knarrandet från den nyfallna snön ovanpå prasslande löv var det enda som hördes då vi båda vandrade i tystnad.
Det fanns inte så mycket att säga nu för tiden.
- Vad har du för planer för morgondagen?
Min vän hade beslutat sig för att bryta den enligt mig komfortabla tystnaden.
- Jag blir nog hemma, ta det lugnt du vet.
- Jag vet. Men du är medveten om att det är lördag imorgon va?
Den frågan satte sig som en odefinierbar klump i regionen runt magen medan jag mumlandes svarade:
- Ja, allt för väl.
Jag tittade upp på den molnfyllda himlen. Det var en deprimerande syn, även om det fanns hål här och var där man med lite tur kunde få se en stjärna blinkandes tillbaka på sig. Min vän måste ha följt mitt exempel då hon frågade:
- Vad tror du om rymden?
Mitt svar dröjde ett tag. En så pass djupgående fråga var värd mer än ett förhastat svar.
- Jag tror att den, precis som allting annat, är begränsad och därför också måste ha ett definitivt slut.
Jag beslutade mig för att dela med mig till min vän, på något sätt som ett tack för hennes försök till en djupare fråga som jag utan barmhärtighet dräpte utan att egentligen vara ute efter det.
- Jag vet att detta kan låta väldigt konstigt på många sätt och vis, men jag tycker att livet just nu känns så…
Jag vet inte riktigt.
Även om jag inte på något vis är missnöjd med livet jag har på något sätt, men det känns som att det saknas någonting större. Saknas ett syfte.
Min vän slängde ännu en blick upp mot molnen, kanske hade hon tur med en stjärna även hon.
Sen svarade hon:
– Jag vet den känslan sen tidigare. Den kom även till mig än gång, men rätt som det var så hade den lämnat. Det är upp och ned ibland, det vet du.
Jag gav henne ett försök till en tacksamt leende, vilket var svårt eftersom det inte var något svar jag var ute efter, och hade precis samlat luft i syftet att försöka nå högre höjder med samtalet när hennes mobil började spela fridsdräpande melodier.
De störde mig något otroligt. Men tur var kanske det, då det var möjligt att det mål som jag så tappert försökte konversera min väg fram till var ouppnåeligt.
Det var min väns pojkvän som ringde. Tydligen så gick deras gemensamma kärlek in på den tionde månaden nu under början av nästkommande vecka.
Jag kunde inte undgå att finna det ganska imponerande för två personer i mitten av tonåren.
Vi vandrade vidare mot vår destination. Kylan började sakta krypa in under halsduken, och min gode vän talade med sin pojkvän.
Jag hade aldrig tidigare avskytt snön och allt vad den symboliserade så intensivt som i denna stund.
Snöfallet visste ingen hejd den kyliga decemberkvällen. Och lika bra var väl det, han hade aldrig varit vackrare än så här. Han var min, jag var hans, och vi var båda tillsammans i vår egen värld. Vår tid. Vår epok. Vår revolution.
Jag vände mig om och fick se hans underbara leende, som ensamt fick snöovädret att smälta bort.
Jag brukade finna mig belägrad i min ensamma grotta under vintertid, men med honom i närheten tynade all snö bort, och mitt skyddande skal med den.. Och det genom ett simpelt leende.
Fantastiska människa.
– Vad tänker du på? Frågade han, fortfarande med samma leende fastklistrat på sina underbara läppar.
– Hur lätt det är att ta sig ut ur mentala istider, trots allt.
Hans leende försvann och ersattes med ett skratt. Hans skratt. Mitt skratt.
Han älskade när jag framställde mig själv som en mycket djupare person än vad jag egentligen var.
Det visste jag säkert, annars skulle han inte vara vid min sida överhuvudtaget. Hemska tanke.
Vi fortsatte vår stilla promenad längs med den folktomma allén. Snöbeklädda grenar från träden längs med hängde över oss på det mest magnifika sätt, och ovan dem vilade vinterns stjärnklaraste natt. Han såg att jag blickade upp emot himlen och var inte sen att följa mitt exempel.
– Vad tror du om rymden?
Han var medveten om att jag gillade de mer djupgående frågorna vid tillfällen som dessa, och jag älskade honom för just den frågan.
- Jag måste erkänna att jag störs av tanken att vi på något vis skulle vara begränsade..
Han log och vände ansiktet mot marken under några steg, och jag vandrade fortfarande med ögonen på stjärnorna. Plötsligt stannade han upp och drog ned min blick jämt emot hans.
- Du vet väl att jag älskar dig? Frågade han, medan oskyldiga snöflingor lade sig på hans hår och tynade bort.
Jag fann frågan något felformulerad. Frågan var ju egentligen om han var medveten att han var min världs medelpunkt, att jag avgudar allt i hans närhet. Att hans aura inte är någonting annat än magisk och, på det mest positiva sätt, beroendeframkallande.
Jag tog honom tätt intill mig och gav honom ett leende. Hans ögon tindrade i reflektion av den stjärnklara himlen.
- Du är så vacker att du lämnar mig mållös, sa jag med stadig ton samtidigt som jag stadigt höll min blick mot hans.
Han log och vände generat bort huvudet. Jag sökte dock upp hans ögon igen och fortsatte:
- Jag har ingen aning om var tiden kommer att föra varken dig eller mig.
Men en sak är säker, och det är att just nu så är jag din, din och din endast.
Och om jag får välja så skulle jag stanna tiden här, och aldrig gå vidare.
Denna gång vek inte hans blick av. Han stod där, till synes utan en aning om vad han skulle säga.
Istället kysste han mig på det mest passionerade vis. En kyss, som fick mig tvivlandes på vikten av verbal kommunikation. En kyss, som garanterat sa mer än tusen ord. Jag kunde inte annat göra än att svara.
Hemska tanke, hemska dröm.
Kommentarer
Postat av: Anonym
så otroligt vackert!
Trackback
