fakieform

en tidig morgon, och jag längtar bort
till din varma famn
och det händer att jag smälter ibland
förlorar mig, för en kort sekund
men vem är egentligen fienden
i ett krig, där den enda soldaten är jag
de säger att glömma är att upprepa
men jag tror att jag måste nu
glömma, men aldrig mer upprepa
för en gång för mycket har jag stått
med min panna lutad mot en sliten dörr
sedan du gått
och en gång för mycket har jag dött
för att du måste leva
och jag har inte vätskor nog kvar i min kropp
till att riva upp mina armar igen
eller för att ge fler tårar i sorg till dig
du är så vansinningt vacker
och det händer att jag förlorar mig
i simpla drömmar om din skönhet ibland
men jag kan inte dö igen, inte för en endaste gång
jag vet att jag var större förut
inte kroppsligt, men själsligt
eller kanske var det bara en önskan
att vara någon som kunde fylla
ett rum med närvaro
jag vet att jag inte borde höra av mig mer
det är bara det att jag går sönder igen och igen
men när jag skriver till dig
är det som om lite av smärtan går från mina fingrar
och över till dig
för den enda jag någonsin har tillåtits att ge dig är ord
jag tänker så ofta halva tankar nu för tiden
och alla jag möter verkar älska
varför kan vi inte också
bara älska
du och jag
förlåt för allt jag gjorde
och det jag inte gjorde, som jag borde gjort
jag kan inte lyssna på musik, för allting ger tårar
musik brukade vara allt för mig
nu kan jag kan inte ens gå till havet
för att se havet är som att se in i dina ögon
och du är inte min
jag åker spårvagn för att komma bort
från mig själv och smärtan, och mina gator
och kanske får jag en hjärtinfarkt
för det spränger i bröstet
och jag tar djupa andetag men ingenting händer
och jag vet att jag inte borde höra av mig
mer hur fan ska jag annars kunna andas?