fakieform

jag räknade till fyra år av självdestruktivitet
och efter senaste gången ångrade jag mig
vi kan kalla det två steg upp
och ett steg ner
inte konstigt att vi svämmar över
när livstidsintrycken blir till dagar, kanske timmar
och självöversvämningen rinner ut i alla
andningshål du gör i huden
du sticker hål på allt vad höstångest heter
när du lägger din hand i min
men jag låter hela kroppen slappna av för att tynga ner
konstigt, jag som alltid ville väga minst
men du ska inte få chansen att bära mig härifrån
i texterna om hur händerna rör sig på nya sätt
undringar om det är kroppen som förändrats
eller föremålen som låter sig greppas på andra sätt än förut
jag ska berätta för dig, när mina svalor flyger för lågt
när de har mer att hämta längre ner och vi kan se att ovädret kommer
hur de gråa molnen sänker sig
och solen lyckas inte längre tränga sig genom 
och de strålar som når in, räcker inte
jag känner i hela kroppen att det är höst
tårar faller som höstlöv
fast oftare
utanför dina väggar faller jag
någon sorts förklaring kanske, men nej
jag är bara trött, och någon har plockat alla mina ord
som pallade frukter, hoppades jag på
men det var ingenting annat än fallfrukt