fakieform

5 centimeter blir ett helvetesgap
lyssnar på detektivbyrån och tanken studsar upp
i solskenet där jag brukade planera överdoser
flyktvägar, små livspauser
flera år av kaos, regel mer än undantag
när blir undantaget flyktvägen?
enbart mina egna väggar, dörrar och lås i höst
jag håller mig på avstånd och bevakar mig själv
hur vet man att man står på stabilare mark
när allting ändå gungar?
'en bättre dag' skapar ju fortfarande
den där tvångskänslan i magen
flyktkänslan
vingar som lyfter
milsavstånd och förväntad hemlängtan
distans i kombination
eller kanske ska jag leva en första höst
men skadefri ägnar jag inte en tanke
åt att det inte finns en sådan frihet
mitt självtvivel i väskan
och ångesten attackerar
för att allt det där andra inte finns runt omkring
inga aktuella texter eller tabeller om illamående
inga väggar som snurrar
inga armar som blöder
det är konstigt hur rädd man kan bli för något
som är en förbättrning
för det finns fortfarande en rädsla för ett heltidsliv
ett liv där man förväntas klara av allt
och hinna andas däremellan
alltid finns det något som ryggar tillbaka
bakåt, bakåt, bakåt
jag tyckte om att kunna säga att jag var skadefri
när du var en del av mitt liv
att du kunde röra dina händer var du ville över min kropp
för min hud sprack aldrig
jag kan inte förklara varför hela jag brast inatt
kanske behövde jag möta botten
för att veta åt vilket håll jag skulle söka efter ytan