fakieform

jag sveper mina fötter efter smågruset
jag rullar in mig i tankar
du behöver inte förstå min tripp
jag bogserar isflak i den inre världen
för det finns mycket begravt
i glömskan
gång på gång tvingar du mig att minnas ditt leende
men kommer du ihåg att vi inte var oskyldiga?
livet fanns liksom inte
för vi visste inte
att lyckliga slut
kan ta slut
och att kött brinner vidrigt i elden
du står bredvid mig
john silver sådär coolt i mungipan
och det spelade trasiga leendet
som du alltid jämförde med mina jeans
för vi ville vara hjältar
man kan kalla det
ett steg framåt, och två steg tillbaks
år flyter ljudlöst förbi när man vägrar inse
att vi aldrig var drunknade från början
jag hade velat våga fråga
hur man lär sig att andas på bottnen
men jag såg dej i måndags
och jag tror jag förstår
att det där skrattet du brukade ge
har bränt alla broar
och hade vi vetat hur förhårdnad på själen känns
vad det innebär att stänga av
att man inte vill känna finkänslor när man sliter av öron
men slaskig poesi dränkt i för mycket te
kanske hade vi stannat kvar
om det bara kunnat gå in
hur hårt man kan falla
ångesten och panikens sammanväxt
att alla bär del i dina djupfrysta ögon
och att den där blicken jag fick
beskriver våra livsval
matta ögon har förbipasserat mig
det var dig jag såg förändras
och även när du ler skär din blick
på samma sätt som knivar skulle låta
om de kunde prata ut om alla kroppars blod
du ska bli legosoldat nu
och dö i någon annans krig
men tiden flyter med sekvenser
så det är oundvikligt att åldras
för tema leva mot utopin
tog alla blå ögon
och vi ska ångerleva stunden
uttorka min tanke och vrida världsbilden blodig