underklassens maniska poet

inuti min handflata pressar jag ihop
ett sista minne delat mellan dig och mig
varför valde du att gå
innan solen lagt sig till ro på våran frostbitna gräsmatta
varför föll stjärnorna likt snö från våran natthimmel
och lämnade den naken och så sårbar
jag gråter salt från mitt tak om natten
bildar rost på taggtråds stängslet nedanför
och du tar dig inte in igen
jag skulle skrika ditt namn
om du någonsin närmade dig
om du tog dej tid för att förevigas på min näthinna
och jag ber dej att inte överge mig
för jag överlever inte kärlekslös
likt tiotusen uttorkade floder
jag är hämnad i blodet
du gled alltid mellan mina skuldror
pulserade mot insidan av mina ögonlock
låt mig få trycka min hand mot din
låt mig få minska i storlek inuti din famn
för jag har aldrig känt mig liten
det som föddes in till världen har avstannat
det jag levde kvarstannade mot min själ likt lera och klister
jag har förbrukats utan lust
likt alla andra togs våra liv per automatik
för att världen har hakat upp sig
utan att uppmärksamma slentrianen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0