fakieform

får jag röra vid din hud?
får jag andas utan att någon
tittar på mig med förebrående ögon
som glänser, och med en mun som är förseglad
men som bara vill skrika
>jag har så mycket mer än du<
i spegelglaset finns det två människor
men på andra sidan finns bara en
och jag stryker med
fingertopparna över en
yta som är alldeles blank
och försöker komma hem
tystnadens ljud brinner som eld
spränger mina tankar mitt itu
staden är öde och så kall
nyastfalterade gator, gamla slitna skor
explosioner på stadens gator
får stjärnorna att falla som du
neranför en sne horisont
så hårt känns kylan
din bleka hand mot min kind
din blåa blick gör mig naken
och någonstans bland vimmlet
exploderar du, just nu..
miniatyrer och trasiga bitar
som en gång var du
men du klamrar dig fast vid livet
sparkar upp nya dörrar varje dag
du fäller inga tårar för något
speciellt inte för det förflutna
eller för det som ska komma och krossa dig
"bara för att solen går ned ikväll betyder det inte
att den gör det imorgon"
dina ord tar andan ur mina lungor
det är som att sitta bakom en dörr
när man inte är tillåten att lyssna
dina texter biter tag i mig
har aldrig frågat eller undrat
vem det va du menade
den som frågar kan alltid bli bortvisad
portad
men när nätterna vägrar att låta dig
leva, andas, och se hur allting växer
då tar du sats vid klippan och springer
men stannar
"allting är så vackert när man är nära,
även döden är vacker då man snuddar vid kanten
men du skulle aldrig hoppa,
livet är man alltid närmast"
jag undrar stilla om du skulle tycka
att jag var vackrast
om jag bara var
allra närmast