fakieform

När man sett döden svepa förbi i rummet och varsamt plocka upp själarna,
de som lämnats kvar av människor som bara bryr sig om skalet av människan,
inte innehållet, hur kan man då anse att döden är grym?
När vi spillt varmt blod på hård, regnblank asfalt plockar den upp själen som fryser av rädsla och förvirring.
”Vad hände med skalet som jag litat så mycket på?”
Döden värmer själen mellan sina händer, ett ovillkorligt accepterande in i något okänt.
Smartare och vänligare, mjukare än kärleken, eller hur?
Och någonstans där, mitt mellan kärleken och döden, hittar jag dig.
Hittar dig när jag skrapar upp den gryniga massan av spillda minnen utblandat med tårar som forsade ut när såpbubblan brast.
Mellan kärleken och döden hittar jag något som jag kan häfta fast mitt liv vid under tiden som jag försöker förstöra den tunna plexiglasvägg som skiljer mig och livet åt.
För att älska men inte bli älskad tillbaka kan inte kallas för att leva. Den där plexiglasväggen blir inte ens repad när mina blodiga, söndriga fingertoppar så desperat försöker klösa igenom den.
Blodet som så stilla rinner nerför den blanka ytan, som en parodi på skönhet, förmörkar min syn ännu mer och jag känner mig mer utanför än vad jag egentligen är.
Du håller fast i mitt hår och jag gråter, delvis för att du håller på att rycka sönder mig och dra mig i olika bitar beroende på vad du vill, men också för att jag är tacksam över att du finns.
Som en elakartad cancertumör som håller ihop hjärnan. Och jag hatar dig så jävla mycket, men jag älskar dig så mycket att jag förlåter dig gång på gång.
Jag bryter ihop gång på gång, för jag står i ett evigt ösregn och har illusionen att någon, någon gång ska komma och lägga sin jacka runt mina axlar och hålla upp ett grönt och rosa paraply över mitt huvud.
Någon som fyller mitt huvud med tankar på hundvalpar, solsken och blommor.
Men du får vara mitt substitut för det så länge, med tanke på att du inte vill vara ”the real deal”.
Min alldeles egna drog, mitt cancerframkallande beroende. Och inte fan snackar jag om cigaretter eller snus, jag pratar om solen själv.
Och när väggarna blir fyllda med solkatter så ler jag ett leende med blodiga läppar.
Jag vill slänga mig runt halsen på dig och aldrig släppa taget.
Men det verkar som jag springer in i väggen istället hela tiden. För du finns där, det vet jag, men aldrig tillräckligt nära för att jag ska bli nöjd.
Jag är för evigt törstig och hungrande efter något jag vet jag aldrig kommer få.
Och jag hoppas så innerligt att ingen känner detsamma för mig, för jag vill aldrig, aldrig någonsin att någon ska få känna på hur det känns att inte känna något men samtidigt vara bedövad av smärta.
Jag hoppas att jag inte behöver blöda saltvatten på golvet för alltid.
Tala helst inte med mig, jag orkar inte försöka låssas som att jag inte älskar dig.