fakieform

du som alltid insiterat på att läsa allt jag skriver
jag slet några sidor ur min dagbok
och slängde åt ditt håll
mest för att bli av med dig
och jag är så förbannat trött på
att pendla på din skala
mellan dyrkan och hat
innerlighet och avstånd
tillit och misstro
hopp och förtvivlan
livet är så mycket mer
det är allt däremellan
när det gällde att leva satte du ribban högt
men tro inte att du finner mig någonsin
jag föddes på ett sjukhus med identiska sängar
jag växte vilt bara för att skördas
men ibland tror även jag på ett öde
att jag kanske kan falla mot din kyss
och stanna där
kom hit till min sida en liten stund
här finns inga poeter
men alltid bär du med dig vapen
tar mig runt halsen
slår hårt mot mage och huvud
många gånger har jag sett livet sluta drastiskt
men när jag blickar över syns allt tydligt
den här världen är min när chansen kommer
vill du stoppa mig river jag ditt skratt ur din kropp
drar skiten till sin spets
stå inte framför mig
jag slår på det jag ser
och tro mig när jag bedyrar
att en person aldrig kan vara tillräcklig
tack för regnet
det träffade min panna
tog med sig alla tankar
så skjut mig
ta mig på gatan
bespara mig ingen smärta
jag vill dö plötsligt
till tonerna av en gnisslande dörr
och flämtande andetag från en leende mun