du blev snö (som smälter tills kvällen jag dör)
Ute och fångar snöflingor med tungan nu igen, som när vi var unga utan alla dessa uppspruckna sömmar. Kontrasten mellan min ö och tö ringlar och kittlar mina sinnen, vita skratt i takt med mina huvudbilder, tänker på vintern; tiden, då vi möttes, i tröskeln till vintertider, vi ja, njöt av att smälta snö men du ljög, kanske blev stjärnorna som omslöt dina skor för varma. Jag tyckte all asfalt var så kall att varän jag vandrade ville jag påskynda vattnets kretslopp, hindra processen från att vända om, och när folk sa sig inte förstå min idé: ja, då skämta dom.
Jag var ofta ute och rände om nätter då, med tungan som spets, "inte ett rätt" sa mina föräldrar men sen vi sågs blev jag förändrad, förälskad, fattade tycke om mycket men mest dina grönblå ögon. Mellan kallsnacket beskrev du dem lika vackert som skimrande eldsken mitt i sommarnatten, sorgligt att allt bara blev ett handskrivet brev i bankfacket; blyertstolkningar jag pantsatte för en liten bit av sinnesfrid efter den tvåsamtid du förvandlade till låtsasliv - som nu låses in med ambitionen att hindra dessa armammunitioner att bli till nostalgi. Du slog ned mitt tonårsliv från sin fallande höjd, vissa saker glöms och jag är nöjd men jag kan aldrig hjälpa att jag hejdlöst längtar efter att andas luften runt din mun.
Och ikväll som då lämnar jag allt som är falskt, salt och mark, snön smakar allt och känslan är som rymden i min hand, himlavalvet hänger fast; nedsläckt bäcksvart - vilket känns sant för flingorna på min tunga smakar som stjärnor som en gång var unga och min slutsats är att de alla började falla när du försvann.
Jag var ofta ute och rände om nätter då, med tungan som spets, "inte ett rätt" sa mina föräldrar men sen vi sågs blev jag förändrad, förälskad, fattade tycke om mycket men mest dina grönblå ögon. Mellan kallsnacket beskrev du dem lika vackert som skimrande eldsken mitt i sommarnatten, sorgligt att allt bara blev ett handskrivet brev i bankfacket; blyertstolkningar jag pantsatte för en liten bit av sinnesfrid efter den tvåsamtid du förvandlade till låtsasliv - som nu låses in med ambitionen att hindra dessa armammunitioner att bli till nostalgi. Du slog ned mitt tonårsliv från sin fallande höjd, vissa saker glöms och jag är nöjd men jag kan aldrig hjälpa att jag hejdlöst längtar efter att andas luften runt din mun.
Och ikväll som då lämnar jag allt som är falskt, salt och mark, snön smakar allt och känslan är som rymden i min hand, himlavalvet hänger fast; nedsläckt bäcksvart - vilket känns sant för flingorna på min tunga smakar som stjärnor som en gång var unga och min slutsats är att de alla började falla när du försvann.
Kommentarer
Trackback
